för er som inte vet

så har jag en till blogg där jag skriver mer vardagssaker. Dock är den lite sådär under uppbyggnad, för jag har varken tid eller ork att fixa designen.

http://fedtothelions.blogg.se

road trip


Imorgon blir det en road trip till Ullared med mina homies.
Dock har jag inte alla de där pengarna.
Jag har inga pengar alls.
Men jag har i alla fall en ny mobil snart.

Pusshejs.

you make me sick, but don't ever go away

Att sakna skolan. Det är något som tydligen alla gör. Alla. Hela tiden. Och nu är det alltså min tur att skriva det här inlägget. Om hur mycket jag saknar skolan.

Det är mer än tre veckor sedan vi slutade på ITgymnasiet i Skövde. Om två dagar är det fyra veckor sedan. (Random notis - månaderna är väldigt långa på sommaren? Brukar tänka ungefär fyra veckor, men alla månader hittills har varit fler än så, känns det som i alla fall. NÅJA.) Och jag känner lite såhär. Careface. Ja, skolan är slut, tryggheten borta och i höst när jag står där på tröskeln till Högskolan i Dalarna (förhoppningsvis, annars Högskolan i Borås) och stirrar på mina nya klasskamrater och undrar vafan jag ska göra nu, så vet jag att jag kommer att längta tillbaka till tryggheten i alla fall litegrann. Men NU? Mindre än en månad sedan? Jag är lycklig över att det är över, att jag har mina betyg (mina fantastiska betyg) och att jag slipper sitta där instängd mot min vilja, nu kan jag göra vad jag vill.

Jaja. Jag fattar väl att vuxenlivet inte bara handlar om att få göra vad man vill. Jag kämpar fortfarande, med körkort och med annat, jag har inga pengar och snart kommer jag ligga i ett hål och ruttna om jag inte får bort den här rastlösheten. Men just nu skiter jag i det. Jag njuter av min frihet, tänker tillbaka på alla jobbiga människor jag inte gillat och SKRATTAR (vilket fult ord, egentligen?) åt att jag slipper dem, slipper deras jobbiga vanor och ovanor, slipper bråka med folk jag inte vill bråka med. Jag har de vänner jag vill ha, gör det jag vill göra, har en dålig dag och stannar inte för att ta hand om mig själv istället för att gå ut och göra det värre.

Jag tänker på IT och har både goda och dåliga minnen. Jag minns massa skratt, kortspel, utflykter, företagare, trevliga lärare och mysighet. Men jag minns också stress, ilska, skitsnack, stalkers, jobbiga människor, att inte kunna gå två steg utan att någon annan följer efter, att tvingas hjälpa folk att tänka kreativt för att de har NOLL KREATIVITET OCH INSPIRATION (seriously, I hate those people), jobbiga lärare och prov. Kanske, om jag tänker efter, kan jag känna en svag nostalgisk känsla när jag tänker tillbaka på det and that's it. Jag är glad över att slippa skiten och att kunna se tillbaka med ett leende.

Det är över nu. Sluta klaga. Ingen bryr sig.

now i'm older i wanna be the same as you

Jag försöker sluta analysera och bara känna igen. Jag är i en fas där allt jag gör är fel. Alla mina val är fel och om det blir rätt så är det bara slumpen som gör det rätt. Ibland kan nämligen även ett fel bli rätt. Men det är fel, allt är fel, jag är fel. Och jag vet att det är såhär det blir när man vänder det enda rätta ryggen och ställer sig i ett hörn och blundar och håller för öronen. Men jag vill inte göra rätt. För när jag gör rätt så gör jag fel ändå, hellre göra fel från första början än att bli besviken. Besviken blir jag ändå. Jag låter mig själv bli besviken.

Ord och inget mer. Ord, inga tankar, inga känslor, bara ord. Allt är ord, jag är ord, allt jag säger är ord. Så tvingas jag känna något, mot allt, mot min vilja och det suger, jag vill inte, jag orkar inte göra mer fel, allt blir fel. Ord. Så jag försöker hitta andra sätt att uttrycka mig på, men allt går fel. Jag är fel. Hela mitt jävla liv är fel. Eller ja. Mitt så kallade liv. Snarare brist på liv.

Försöker att inte oroa mig för mycket. Pengarna tar snart slut, inget körkort som jag kämpat för så jävla länge. Ingenting löser sig. INGENTING OCH JAG ORKAR INTE MED DET MER, JAG GÖR FEL, LÅT MIG GÖRA FEL OCH LÅT MIG LEVA MED MINA EGNA JÄVLA FEL HELA JÄVLA TIDEN.

Whatever.

Orkar inte klaga. Det blir bara ord och ord är störda, orkar inte ord.

Adjö.

bitch song

Det är nu man kan vara sig själv. Äntligen, efter all denna tid, så har jag hittat ett Jag som jag hyfsat gillar. Hon deppar inte ner mig, hon bitchar på - och hon är älskad av allt och alla. Gud, vad emo jag låter. Men så är det. Visserligen får jag ångest över att trots mina pengar jag fick i studentpresent så känns det som att körkortet är allt för långt borta för att de ska räcka. Visserligen får jag ångest över att jag fortfarande leker mina mind games med folk jag tycker om (nej, inte dig Anton ;P), för att se om de stannar även efteråt. Visserligen är jag fortfarande en tönt i folks ögon, fortfarande överviktig (shut up, I am and you know it), fortfarande drygare än Yes... Men det gör ingenting. Jag trivs i mig själv, och klippandet av håret gjorde faktiskt mycket i det.

Det finns så mycket som har bidragit till detta. Anton, söta, gulliga, fantastiska Anton, vännen som slår allt och alla i hästlängder. Fina Anton som följer med mig till Maxi helt randomly när jag ber om det, för att sedan få dagen till att bli fylld av elektronik och Framtiden. Söta Anton som är helt gullig mot mig när ingen annan är det och när jag inte förtjänar det, som stödjer mig i allt jag tar för mig, min klippa och mitt berg. Vi har inte känt varandra så länge, vi har varit vänner ännu kortare tid, men du är så underbar att det känns som att vi har känt varandra i år! Du uppmuntrar mig i allt jag tar för mig, låter mig bitcha på och håller mina hemligheter mellan oss. Jag säger saker till dig som jag inte säger till någon annan, för jag litar på dig. Du är underbar and I loooove you!

Så har vi alla andra med. Orkar inte skriva något vettigt om er, är så insnöad på Anton just nu, haha. Dessutom vet ni att ni betyder mycket för mig, för har jag sagt det till er så älskar jag er av hela min själ. Att älska är inget jag tar lätt på, vilket folk borde veta vid det här laget. Har jag någonsin verkligen älskat någon så finns ni kvar i min själ för evigt. SJÄL, SJÄL, TVILLINGSJÄL, Ariana. <3 Se, jag nämnde dig med, även om jag inte hade behövt! Ända sedan vi började rolla på Hoggy har vi vetat att vi älskar varandra, även om vi bråkat och drygat och glidit ifrån varandra om och om igen. WE LOVE US.

Ah.

Random sappyness.

Men ni älskar't ;)

the end

Jaa. Vad ska jag skriva? Igår var fantastisk och hemsk samtidigt. Hemsk för att det tog slut, nu är tryggheten borta, nu är jag ensam i stora, läskiga världen utan något ankare som håller mig nere på marken med fötterna på jorden. Hemsk för att det var varmt, jobbigt, jag hade huvudvärk, orkade inte, var vaken för länge. Hemsk för att jag aldrig mer får träffa mina lärare, hemsk för att jag insåg hur lite jag umgåtts med folk i klassen, hemsk för att jag insåg att jag egentligen inte kommer att sakna någon förutom ett fåtal utvalda som blev mina kompisar alldeles för sent.

Fast det var ju fantastiskt med. För nu är det över, nu är det slut och jag var glad från första till sista stund, även om jag hade vissa glapp. Kvart i fyra gick jag upp för att gå ner och duscha. Sedan åt jag frukost, sminkade mig och tog på mig min fantastiska klänning, för att vid sex-tiden åka till Stina på champagnefrukost. Så började dagen och det var glädje all through the day, även om musiken dog på kortegen och även om det var jätteawkward på studentskivan! Hela kvällen dansades bort i en härlig dimma påbringad av en blandning av tequila och smirnoff ice, och hem kom jag inte förrän runt fyra - sömn fick jag ingen innan fem, då solen hade gått upp för längesedan. Lycka på hög nivå, adrenalinkickar och att lära sig att om man är nära på att spy så fortsätter man bara att dansa så går det över.

Nu är det över, nu kommer jag aldrig någonsin få en lärare som bryr sig om mig på samma sätt som lärarna på IT har gjort. Nu kommer jag aldrig mer kunna gå omkring och vara störd och ändå bli accepterad, nu måste jag börja om, lära känna nya människor och nu ska jag snart flytta härifrån, från Skövde där jag bott sedan jag en sommardag ville ut i världen när mamma stod och tvättade fönster. Det är nu Livet börjar, det är nu Framtiden börjar. Det är nu jag måste stå för konsekvenserna för mitt handlande.

Men livet, livet leker och det kommer det alltid att göra. Jag kommer alltid innerst inne att vara mig, jag kommer alltid att känna ungefär såhär, kommer alltid att vara lika lyckad och misslyckad som jag är, om inte värre och bättre. Jag kan glädjas åt att livet börjar, jag kan vara ledsen, men i vilket fall som helst så är det här det börjar. Nu. Just nu. Och det finns det inget att göra åt.

vegas skies

Ja, men nu kommer det obligatoriska inlägget om hur lite tid det är kvar till studenten och omg livet börjar aaah vad ska jag göra och blöh. Fast, det där tog hand om det ganska bra faktiskt. Så nu lämnar vi det och går över till något intressantare.

På tisdag är det 10 dagar till studenten, då ska jag ut, första gången med Dennis, aka, mah boyfriend. OKEJ, JAG SKREV DET BARA FÖR ATT SKRYTA LITE OM ATT JAG HAR EN POJKVÄN, MEN VADÅ, DET HÄNDER INTE VARJE DAG! Haha, dessutom gillar jag att gå ut, det är något med alkohol som får mig att leva upp, glömma dimman och bara njuta. Fast jag ska inte bli så full, jag lovar. Jag måste ju ha vett nog att kunna ta mig från centrum till brorsans lägenhet mitt i natten, haha! Men äsch, jag har ju någon med mig.

Ja, men livet leker. Ganska ofta suger det, men det leker ändå. Om inget så leker det med en! Faktum är i alla fall att jag har underbara vänner, såsom Anton som står ut med mig och min nyckfulla natur och mina random abstinensanfall, haha. Och Melinda, som idag (lördag) fick en liten underbar dotter (på samma veckodag som jag gissade att den skulle komma!) och som alltid och förevigt är jättesnäll och gullig mot mig! Helt fantastiska är dem, seriöst, hade haft det alldeles för tråkigt utan dem.

Min nya favoritlåt är i alla fall All That I Wanted Was You av Erik Hassle, för det låter som att han sjunger "And Milja" fast det är typ Amelia/Emilia, haha! Men det gör mig glad.

Nu babblar jag.

all about us

Jag saknar henne så fruktansvärt. Min underbara Tvillingsjäl, jag saknar henne så att jag går sönder och jag träffade henne för två dagar sedan. Ni anar inte. Ni kan inte förstå, för jag vet inte, jag har aldrig hört någon som passar ihop med någon såhär väl som jag passar ihop med henne. Eller jo, min syster i Göteborg har en relation till en vän som är ungefär likadan - vi firade nyår tillsammans med henne och det märktes att de hörde ihop. Men ändå. De bor i samma stad, de träffas way mycket oftare än vad jag och hon gör. Och nu, nu gör det ont.

Man vänjer sig. Man vänjer sig vid att leva med ett hål i bröstet och med en del av sig själv som fattas, en del som bara kommer fram när man äntligen är med den andra. Man vänjer sig och efter ett tag bygger man upp ett liv som är någorlunda hållbart utan den andra och man kanske till och med trivs i det, man kanske kan gå upp med ett leende på läpparna. Men sedan fallerar allt när man bestämmer sig för att träffas igen. X antal dagar kvar och varje dag längtar man, tänker på det litegrann. Och när man träffas blir allt komplett igen och man lever och andas och allt är fantastiskt. Man vaknar inte bara med ett leende på läpparna, man existerar med leendet, man är ett med varandra, själen är hel igen.

Tills man åker hem.

Kanske är tjusningen i allt att vi kan försvinna i princip helt i varandra när vi väl träffas. Tjusningen kanske ligger i saknaden och att rent utav må dåligt utan varandra ett tag, tills man vänjer sig, mår bra, träffas igen, åker hem och det börjar om igen. Tjusningen kanske ligger i att vår relation är baserad på text, på att öppna sig själv på ett sätt man aldrig hade gjort annars. Tjusningen kanske ligger i att man hamnade på botten bredvid varandra och kisade upp mot ljuset bredvid någon som egentligen inte är där. Tjusningen kanske ligger i att hjälpa varandra inte direkt, men bara genom att existera. Då spelar det kanske inte någon roll att man mår dåligt.

Ariana, jag älskar dig. Du är mitt ljus och mitt mörker, min glädje och sorg. Hade du inte varit jag så hade jag fortfarande älskat dig. Du tar fram mina bra sidor och mina dåliga sidor, du får mig att skratta och frodas och du får mig att må piss när jag åker hem igen. Vad jag än säger så kommer du alltid att älska mig och detsamma gäller för dig, jag älskar dig no matter what. Tack för fem underbara dagar hos dig, med dig. Tack för att du för typ fem år sedan fick för dig att "henne ska jag nog rolla med" för att göra det, så att vi började prata och tog vårat fantastiska test där det stod att vi var samma person i vårt förra liv, haha. Och för att våra liv har varit allmänt synkade hela tiden. TACK FÖR ATT DU FINNS. Du är min Tvilling. If they hurt you, they hurt me too. And I will not be merciful.

ILY. <3

oh god

stupid girl look what you did letting them in and giving away a piece of your soul now it is missing and you are hurting again you idiotic girl letting people get close just to break your spirit and spit on your soul the soul you thought you were protecting and now you stare into the sun asking god for a reason why why has he left you all alone and why can't he save you again but you do not want to be saved you wish for it all to end for your own world and your own plan and you stare into the sun thinking of how parts are missing parts of you parts that are important you silly girl thinking you can be loved thinking that love is around the corner that you are pretty and nice and not that fat but all you know is wrong and now you see that the truth is that you are drowning in yourself and you keep hiding from me you stupid girl i can see you there in the darkness where i hunt and hope for me to crush you again and there you go again and scream and cry and hope for help to come but it is not coming he has turned his back agains you or maybe he has not but you sure cannot see his face anymore you silly silly girl who hoped you could have a good time for the last time but no now you are stuck with me in this darkness and you cannot turn around to face the ungreatful people who do not know who you really are who loves the reflected image of you the girl who can and will do anything but you are not her you are weak and dark and baby you are a bitch and you know it and i know that when you open those pretty brown eyes i can devour you whole and keep on doing what i have done before you stupid girl look what you did you let them in and they broke you and now i can bring you down when you turn your back against everything you believe in and there you go again with the pain and the screaming when you know nobody cares nobody knows and nobody can save you from yourself and when you die and get to heaven you will know you cannot get in there you had too much fun and turned your back against the only one who knew you you are turning your back against the light and now you are mine and there is no way out of this now baby close your eyes everything will be fine when i chose you i chose you for a reason and now my love you can walk again and smile again and laugh and wait until i strike again because even if you think the light has saved you there is no turning away from me and what i offer you and now i offer freedom from a god that never loved you and there you go again you cannot run you cannot hide you can just face me

sitting, waiting, wishing

Jag satt, väntade och önskade att du trodde på något utöver det vanliga, då kanske du kunde se tecknen. Men Gud vet att världen är grym och jag är inte Gud, jag är bara en idiot som lärt sig att älska någon inte betyder att de älskar en tillbaka. Måste jag alltid vänta på dig? Måste jag alltid vara din idiot? Jag sjunger dig sånger, dansar en dans, jag gav alla dina vänner en chans, att stå ut med dem var inte värt att aldrig ha dig. Och kanske har du gått igenom dethär förut, men det är min första gång, så snälla, ignorera de nästa raderna, för de riktar sig mot dig. Jag kan inte alltid vänta på dig, jag kan inte alltid vara din idiot, jag fortsätter att spela din roll, men det är inte min scen. Kommer det inte att förändras? Jag har haft nog med mystik. Du fortsätter få upp mina förväntningar för att sedan dra ner mig, men jag är redan nere, så vänta en stund. Om jag var i din position skulle jag lägga bort min ammunition, jag skulle undra varför det tog mig så lång tid. Men Gud vet att jag inte är du, och om jag vore du så skulle jag inte vara så grym, för att vänta på kärlek är inte så enkelt. Måste jag alltid vänta på dig? Måste jag alltid vara din idiot?



Fattar inte varför jag plågar mig själv med att vänta på någon som aldrig hör av sig, even though we're supposed to be friends. Nu är Han raderad i alla fall, nu måste han höra av sig först, tyvärr, men så är det.

God, I need to get drunk.

shorty is a eenie meenie miney mo lova'

Att vara sjuk är jobbigt. Hade man inte varit helt död så hade man kunnat spendera den tiden med att plugga, men det går inte, man måste spara all energi till att ta igen sig. Och så missar man massor i skolan, man vet inte vad som händer, vem som gör vad, vad som gås igenom på lektionerna och när man kommer tillbaka så är allt förändrat, folk man inte riktigt trodde kunde prata med varandra gör det, saker man inte trodde skulle hända gör det. Man missar för mycket. Folk ser konstigt på mig när jag säger att jag inte gillar att missa skolan, inte gillar att komma försent och inte har något emot att komma till skolan en halvtimme innan man börjar. Men det är väl inte så konstigt när man missar så mycket när man inte är där? Fast jag måste erkänna att jag har gillat att spendera tid med mig själv den senaste tiden, trots att det inneburit att man knappt har kunnat röra på sig.

Lately, I've been having dreams about love. Och jag är så fruktansvärt lycklig över att varenda gång jag drömmer om det så drömmer jag inte om Honom längre. Han finns inte i mitt undermedvetna längre och det gör mig glad. Sure, I still think about him sometimes. Men det är inte längre sårad-och-arg-känslor som kommer fram, utan mer en nostalgisk feeling som får mig att tänka att "det var trevligt när det varade, heh" typ. Som när jag och min mor handlade skor och 1234 av Plain White T's spelades (vilket var typ "vår låt") och det enda som hände var att jag tänkte lite på Honom och sedan njöt av låten istället (för det är en väldigt bra låt, faktiskt). Och jag lovar att jag typ kommer få världens återfall snart, bara för att jag har sagt det här till alla och varit så lycklig över det. Men vad gör man, det är inte direkt som att jag vill ha tillbaka Honom. Kanske det vi hade, men inte Honom. I'm over Him.

Idag har jag spenderat dagen med mamma, det har varit trevligt. Jag har riktigt snygga kläder att ha på mig på torsdag (50 dagar till studenten) och det gör mig glad. Det är glittertema och vi lyckades hitta en supersnygg klänning och leggings att gå med dem. Vet dock inte vad jag ska göra med håret eller hur jag ska sminka mig och så, men det löser sig, jag har ju faktiskt ganska mycket tid på mig att tänka på det, hehe. Jag borde försöka ta tag i skolarbetet typ nu egentligen, men jag orkar aldrig göra det. Jag har en engelskapresentation på onsdag, samhäll tills på söndag och holy crap, lördagen efter det så är det projektarbetesdags! Sen är det bara maj kvar och sedan är allt slut. Shit. Ser ärligt talat mer fram emot studentfesten än balen, för Mr Awesome (typ Anton, haha) kommer inte att gå och det är lite sådär. Sen är det slut och man får reda på ifall man kommer in på sin utbildning eller inte. Vad ska jag göra om jag inte kommer in?! Ah.

Hejdå.

getting away with murder

It’s easy to lose yourself. Om man inte vet vart man ska titta så är det i princip omöjligt att hitta den del av en själv som man trivs så mycket i. Jag vet inte. Det känns som att hela jag har fallit ihop och nu har jag byggt upp mig själv igen. Mer ärrad och skadad än någonsin, med mörker som omsluter mig, men jag är här och jag står stark. Jag står på mina två fötter och ser framåt, lever i nuet och längtar efter något mer. Och ju mer jag står på egna ben efter att ha blottat min själ för någon som bara slängde bort det, ju starkare blir muren runtomkring mig, väggen som separerar mig från resten av världen.

 

Och jag hatar det. Gud, jag vet inte ens vad jag ska skriva mer. Jag vet bara att jag stänger in mig själv igen och jag gillar inte när jag gör det, jag trivs med att vara öppen och jag trivs med att vara mig själv. Men varför gör det då så ont? Varför är det då så jobbigt att vara mig när den enda jag någonsin velat ha, den enda jag någonsin skulle kunna lita på älskar mig mer än något inte gör det längre? För att jag är mig. Och för att han inte förstod mig, eller fick mig att inbilla att jag har mer problem än jag har. För jag har inga problem egentligen. Det är bara min personlighet, mitt sätt, att störa mig på saker, att göra saker större än de är. Jag pratar om mörker och murar och ärr och ensamhet, men verkligheten skiljer sig från det jag berättar. Jag har bara tendens att måla upp saker för att förstå dem. Och han fattar inte det, fattade det inte och sköt undan mig för att han trodde att han inte kunde rädda mig. Men han räddade mig varje dag, bara genom att älska mig. Men whatever. I don’t want him back.

 

Folk hatar mig för att jag gör som jag gör. Och jag är medveten om att folk som ska föreställa mina vänner snackar skit om mig, precis som de gör om varandra när de är ensamma med mig. Och nej, nu menar jag inte Er, jag har ingen aning om ifall ni snackar skit om mig och om ni gör det så kunde jag inte bry mig mindre. För jag har inte varit något annat än mig själv med er och gillar ni det inte så fuck you. Men andra. Andra personer som så ofta har snackat skit om varandra med mig snackar säkert skit om mig nu när jag inte är med dem. Folk hatar mig för mitt beteende och för hur jag fungerar, för vem jag är. Men det skiter jag också i. Om folk tar mig tillräckligt mycket på allvar för att störa sig på mig så får de skylla sig själva.

 

Men ja, det är lätt att förlora sig själv. Eller kanske inbillar man sig bara att man har förlorat sig själv för att slippa inse faktum att det är den här personen man är. Kanske säger man att ingen vet vem man är för att man i själva verket vägrar släppa in personer, vägrar erkänna att man är dålig ibland, att man är en hemsk människa som tänker och gör hemska saker? Kanske säger man ”Du har ingen aning om vem jag är.” för att man försöker gömma att de gör de visst, de känner än mer än vad man själv gör. De ser hur man reagerar, hör hur man säger och läser mellan raderna. Kanske säger man bara att man är ett mysterium för att man hoppas att det finns en sida som är någorlunda älskvärd där inne i mörkret och det äckliga som är en själv? Kanske söker man kärlek hos fel personer för att för en gångs skull slippa känna sig som den urvridna, stinkande trasan man är? Kanske letar man bekräftelse för att slippa känna sig som den personen man är.

 

Jag dricker för att slippa tänka. Jag drar i mig alkohol för att jag inte vill känna mer, jag vill vara den underbara människan som jag känner mig som när jag är full. Jag vill vara den personen som inte riktigt tänker, vars huvud är fyllt av den behagliga dimman förknippad med alkohol. I think therefor I am. I think therefor I drink. Jag försöker bara fungera normalt. But I am a strong girl with a bright future. Och jag är stark nog att erkänna att jag inte är stark hela tiden. And fuck you for holding this against me.


oh snap

One moment I feel like it's okay, we can do this, we can actually live close to eachother and feel like we belong in some way. I love you so much. So. Much. And yet somehow, you can make me feel so small. Everything I do is wrong and I wonder, why am I trying? I'll be leaving in a few months, you'll get rid of me then. We get along and I'm happy and you're happy, but suddenly you snap and I snap back. And you say that you're sorry that you're such a bad person that everybody has to hate all the time. And it gets awkward. I just wish you loved me back. But no. I don't deserve love anymore and the least from you. It sucks. I miss you.

Förövrigt har vi fått in pengar till projektarbetet nu. Gud är verkligen på vår sida i det här!

correction;

Jag är vän med de som förtjänar det.

personal horoscope

Weak, transient effect:
This morning you may experience a real conflict between feelings and reason, or you may have a very fruitful dialogue about the state of your soul, either internally or with another person. In the first instance, old habits, prejudices and childhood patterns of thought are very likely to take precedence over what you usually consider reasonable; obviously this is not a good time to enter into delicate negotiations or to engage in an important discussion. As for the other side of this influence, this is a good time to withdraw by yourself or with another person and get in touch with your feelings. As long as you recognize that your emotions are emotions rather than rational judgments, you will not have trouble with this influence. In fact, you can learn a great deal about yourself, because your feelings are very clear.
- Personal Horoscope, astro.com

På grund av den första raden som är fetstilad tänker jag inte ge mig in i dramat jag sakta men säkert blivit indragen i. Jag tänker inte kommentera det. Jag är vän med de som är vänner med mig, end of story.
På grund av den andra raden så tänker jag fortsätta min trend med att stanna hemma i pyjamas hela dagen. Tack och lov så står det att jag kan klara av den här dagen om jag vet vad jag känner och jag vet verkligen vad jag känner. No reason to get dressed though. Idag är en dag för chill. Idag är en dag för bara mitt och Guds sällskap, wooh!
Förresten kan ni nog vänta er mer av dessa personliga horoskop uppskrivna, för de stämmer så bra. Och jaja, jag är kristen och får inte tro på sådant, men fu, jag tror på vad jag vill och Gud älskar mig ändå. Dessutom stämmer det för bra för att vara falskt. Och jag skiter i om det stämmer för att jag letar likheter. I am happy living in my bubble.

empty apartment

Att älska är en drog. Ju mer man får, ju mer vill man ha. Trots att man ibland snedtänder så vill man ha mer ändå, för man klänger fast vid hoppet om att nästa gång, då blir det bättre än det någonsin varit - och ibland händer det. Att tvärt sluta med det gör att man får abstinens. Man gråter, skakar, skriker efter mer, gör vad som helst för att få sig bara lite, lite till, bara en gång till, sedan slutar jag. Det är otroligt vad man kan göra mitt i ett abstinensanfall, vem man sårar bara för att få sig lite mer, bara en gång till. Hur det kan spöka i ens liv och slå till igen när man minst anar, hur abstinensen alltid kommer att finnas där, hur kroppen minns ruset, minns det underbara, vill ha mer, bara lite till, sedan slutar jag. Det är en drog. En helt förjävligt underbar drog. And you can't live without it.


pointless

I must admit it helped a little bit to think of how you'd feel when you saw it, I didn’t know that I had that much strength, but I’m glad you see what happens when you see you can't just play with peoples feelings, tell them you love them and don’t mean it, you’ll probably say that it was juvenile, but I think that I deserve to smile. I bust the windows out your car. You know I did it cuz I left my mark, wrote my initials with the crowbar and then I drove off into the dark. I bust the windows out your car.

no air

I feel like shit, okay? I'm just walking around, waiting for you to get in touch and to actually care enough to call me, to do anything. It hurts me and I just keep on waiting, even though I know I should give up, I should stop. But I just wish you could love me, you know? Or, I don't know, I'm not sure I want your love anymore. I wanted it so much for so long and it's hard to realise that it's not like that anymore. It's hard to realise that you stopped loving me for me just being myself.

I actually considered making a CD with songs I mean and send it to you. How pathetic isn't that? But I can't help it, I keep listening to songs that tell me to do everything in my power to hurt you as much as you have hurt me. But I can't, because you're so over me. And it's unfair, you were able to start to get over me way before I could and it FUCKING HURTS. You fucking hurt me by just existing without being here for me. I thought you were my best friend and the love of my life and in the end you're just another guy reacting like every other guy would have. You're not special and you're not different. You think with your dick and natural instincts like every other fucking guy and you can't even start to think about how I feel without freaking out and trying to hide beneath your bed, wishing Us had never happened.

I feel broken. Not heartbroken, just broken. Everything I believed in has just ended, because of you or because of you just being like every other guy. I realise now that no-one will love me for me, because every guy reacts the same way and there's no way a guy could handle me and my fucked up mind and you proved it. I used to believe that I'd in the end find someone willing to love me for me and who'd I love more than anything. But it's impossible. All guys are the same and no guy will ever want me or love me. And it sucks, because I used to believe in love more than anything.

And it's not just you. Everything is ending, everything that was ever sure in my life isn't anymore. And I know that how I imagine things is just in my head, I know that every time I think something will happen, it doesn't. So why I thought you'd be special and we'd be together forever is just stupid, since I imagined it so many times, all the time and I was sure it would happen, but I knew it wouldn't. What I imagine never happens. And I imagine love all the time. All. The. Time. I live for my imagination and in my head, anything can happen. Someone can love me. But they can't in reality and I know that now. And that is why I hurt.

And I don't hate you for not loving me, there's no idea in doing that. I hate you for actually pretending we could be friends, for actually thinking that friends treat eachother the way you have been treating me. You haven't gotten in touch with me by yourself. You've answered my texts, my messages and everything you've gotten from me, but you haven't actually bothered to start a conversation. You've been running. You've been weak. And if there's something I hate, it's weakness. It's easy to hate you for it.

And no, I'm not writing this for you to pay any attention to me. I just need to get it out of my system and I need to know that you've been reading it. I know you think that it's useless for us to be friends anyway, I get it, I understand it. You don't think that exes can be friends and after seeing how you are with your other ex, I know it's true. Or, maybe it's possible - but it's not for you. There's too much work and you barely have the energy to get through your everyday as it is. Why bother being friends with someone who only sucks out the energy out of the room anyway? Why bother being friends with someone who's clearly mentally disturbed? Why bother being friends with someone who isn't worth the effort?

I get it. I understand. I hope you understand that I just wanted you to make an effort for me for once, like you haven't done ever before. Not once. I just wanted to pretend that I was worth it, if only for a little while. But I get it. I'm not.

bust your windows



Again. Nuff said.

love love kiss kiss blah blah blah

Jag känner typ inte för att blogga på ett tag, för ännu en gång har det blivit så att folk jag inte vill ska läsa det här läser det och jag skriver för dem istället för mig. Folk som bara öppnar munnen för att skryta eller för att få självömka och samtidigt berätta det för alla i universum så att vi måste bry oss. Det är lite såhär att I couldn't care less. Jag har egna problem att ta itu med. Jag är fuckad, störd, beroende och en stalker. Och nu är det meningen att jag ska vara den som bär dig med. Du frågar inte ens. Du begär det. Och jag orkar inte det.

Tur att det finns några människor som fattar det också. Och som bär mig, utan att veta om det. Ni är bäst. <3

Tidigare inlägg
RSS 2.0