you make me sick, but don't ever go away

Att sakna skolan. Det är något som tydligen alla gör. Alla. Hela tiden. Och nu är det alltså min tur att skriva det här inlägget. Om hur mycket jag saknar skolan.

Det är mer än tre veckor sedan vi slutade på ITgymnasiet i Skövde. Om två dagar är det fyra veckor sedan. (Random notis - månaderna är väldigt långa på sommaren? Brukar tänka ungefär fyra veckor, men alla månader hittills har varit fler än så, känns det som i alla fall. NÅJA.) Och jag känner lite såhär. Careface. Ja, skolan är slut, tryggheten borta och i höst när jag står där på tröskeln till Högskolan i Dalarna (förhoppningsvis, annars Högskolan i Borås) och stirrar på mina nya klasskamrater och undrar vafan jag ska göra nu, så vet jag att jag kommer att längta tillbaka till tryggheten i alla fall litegrann. Men NU? Mindre än en månad sedan? Jag är lycklig över att det är över, att jag har mina betyg (mina fantastiska betyg) och att jag slipper sitta där instängd mot min vilja, nu kan jag göra vad jag vill.

Jaja. Jag fattar väl att vuxenlivet inte bara handlar om att få göra vad man vill. Jag kämpar fortfarande, med körkort och med annat, jag har inga pengar och snart kommer jag ligga i ett hål och ruttna om jag inte får bort den här rastlösheten. Men just nu skiter jag i det. Jag njuter av min frihet, tänker tillbaka på alla jobbiga människor jag inte gillat och SKRATTAR (vilket fult ord, egentligen?) åt att jag slipper dem, slipper deras jobbiga vanor och ovanor, slipper bråka med folk jag inte vill bråka med. Jag har de vänner jag vill ha, gör det jag vill göra, har en dålig dag och stannar inte för att ta hand om mig själv istället för att gå ut och göra det värre.

Jag tänker på IT och har både goda och dåliga minnen. Jag minns massa skratt, kortspel, utflykter, företagare, trevliga lärare och mysighet. Men jag minns också stress, ilska, skitsnack, stalkers, jobbiga människor, att inte kunna gå två steg utan att någon annan följer efter, att tvingas hjälpa folk att tänka kreativt för att de har NOLL KREATIVITET OCH INSPIRATION (seriously, I hate those people), jobbiga lärare och prov. Kanske, om jag tänker efter, kan jag känna en svag nostalgisk känsla när jag tänker tillbaka på det and that's it. Jag är glad över att slippa skiten och att kunna se tillbaka med ett leende.

Det är över nu. Sluta klaga. Ingen bryr sig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0