rawrsaidthelion

I Lejonet härskar solen, och blir stor och pompös. Det är det stolta, storslagna jagets position. Men i ännu högre grad är det viljestyrkans. Lejonet har en vilja, den allra starkaste, känner den och känner sig ha rätt till den. För Lejonet är allt som står i vägen för hans eget förverkligande oberättigat. Han har dignitet och en sann storhet, förmåga att leda och våga befinna sig i centrum. Ett starkt markerat Lejon har kunglighet över sig. Den förnäma människan. Han uttrycker ett slags suveränitet som också brukar innebära generositet mot andra, förmåga att upp­skatta andras kvaliteter och låta dem komma till uttryck. Den som känner sin egen storhet vågar erkänna andras. Lejonet håller hårt på sin integritet och tenderar att förakta svaghet.

Fast dekad, 2 – 12 augusti
Den som har solen i denna del av Lejonet sitter tryggt på sin tron, svävar aldrig i tvivel om sin förmåga och sitt värde. Det fasta Lejonet har ett starkt konservativt drag och kan drömma om den idealiserade, glittrande bilden av flydda tider. Hans säkerhet är orubblig, oavsett hur den påfrestas, vilket gör att andra känner viss beundran och respekt för honom. Han vet vad han kan och aktar sig noga för att försöka sig på vad han inte klarar av. Därför har det fasta Lejonet inte svårt att uppskatta andras förtjänster, eller att ge dem plats att uttrycka dessa.

Detta Lejon ger sig sällan in på tävlan eller konkurrens om erkännande, viss om att han med tiden ändå når allt han förtjänar. Det finns en trygghet i honom som bottnar i att han är tillfreds med sig själv. Aldrig upplever han sig som misslyckad eller otillräcklig. Inte heller går han särskilt vilse i jakten efter sitt egentliga jag. Inga identitetskriser. Det fasta Lejonet ger intryck av att ha gott om tid och aldrig vara orolig. Livet är vad det är, tycker han. Allting har ett slags självklarhet för honom, så kan känner inget större behov av att analysera eller ifrågasätta. Att finnas till är fullt till­räckligt.

Förhållandet till fadern är ganska händelsefattigt. De har ett förhållande av ömsesidig respekt och lämnar varandra ifred. Det faller sällan den ene in att trampa i den andres domäner. Det är därför inte särdeles starka känsloband mellan dem, utan mer ett tillstånd av passivt accepterande. Vi är släkt men mer är det inte med det. De förnekar inte blodsbanden, men ger dem ringa betydelse. De kan känna ett visst ansvar för varandras väl, men litar till den andres förmåga att ta vara på sig själv.


Fetstil = Stämmer enligt mig. Resten? Up to you.
Nuff said.

I dont know why they call it heartbreak. It feels like every part of my body is broken too.
Det är ju så det känns. Som att man går sönder och det finns ingenting man kan göra åt det. Man sitter där, ensam och förvirrad och gör allt för att inte gå sönder helt, men man gör det ändå. Man ligger på botten och man vet inte hur man fungerar normalt längre, för normalt är ju med honom, men han finns inte där och det känns som att hela världen fattas en. Du fattas mig. Och så sitter man där ensam, trasig och med ett hål i bröstet som det känns som att ingenting någonsin kommer att fylla igen. För man låter honom ta så mycket plats, man gör allt för honom, ger upp hela sitt liv för honom. Och han sitter där och han kvävs sakta och man fattar inte varför, för man själv mår ju bra, tycker att det är bra. Men en svacka blir för honom något som inte är så lätt att komma över. Han ältar det tills han har ältat det så mycket att han inte orkar mer och den enda utvägen är bort ifrån en, att göra slut, att dumpa en och inte titta tillbaka. "Let's be friends" my ass. Han vill inte vara ens vän. Han vill bara fly och aldrig mer se tillbaka. Och man hatar honom för det. För att man älskar honom. Du fattas mig. Why can't you understand that?

Alltså, jag skriver inte det här för att jag vill ha tillbaka någon som jag inte kan få tillbaka. Jag skriver det för att jag ärligt tror att det behövs bli skrivet. För att jag vet hur det känns när det känns som att livet går sönder. Sure, we were only together a year. But I gave him about a year and a half of my life and that is more than 8% of my life. That is a lot, considering I'm only 18. And I know it hurts. It fucking hurts more than anything, except maybe for the fact that he has been lying and walking around, doubting and not telling you that he is. Och man fattar ingenting och när man försöker göra det så kommer man bara fram till att man själv suger och att man själv har gjort allt fel. I just want to say that it isn't like that, it isn't one's fault. It's his fault, for being an insecure fucker who doesn't want to give one a chance. "I've already given you all the chances in the world." But if you loved me you'd give me even more, you'd give me new chances over and over again until we drop down dead.

But you don't. And I get it. I wasn't worth it.

I dont know why they call it heartbreak. It feels like every part of my body is broken too.
Jag kan inte hjälpa det. Jag saknar dig, så fruktansvärt mycket. Eller ja, jag saknar nog inte dig. Jag saknar det vi hade. Jag saknar tankarna jag tänkte, känslorna jag hade, dig som den som älskade mig mer än något. Fast det var inte mer än något. Du älskade aldrig ordentligt. Jag var bara ett tidsfördriv. Och det vet du själv.
The ones that you love the most are usually the ones that hurt you the most.
Jag kände dig. Jag visste vem du var och att jag var tvungen att ge upp vissa delar av mig själv för att du skulle älska mig och jag gjorde det mer än gärna. När jag bad dig om att göra detsamma för mig så sa du bara att det inte var någon idé, det skulle alltid vara så och att tro något annat skulle bara leda till besvikelse. Skillnaden var där att jag var villig att försöka mer. Jag var villig att börja lita på dig när du bara vände dig inåt och svek mig på värsta sätt. Fast det är väl bara som du är. Kanske.
If a relationship is to evolve, it must go through a series of endings.
I början tänkte jag att du kanske skulle ändra dig. Men visst frågade jag ifall du ville göra slut med mig från början? Visst gjorde jag det? Men du suckade och sa att jag skulle sluta säga det, för om jag fortsatte så skulle du bara göra det. Men vad skulle jag göra då? Du sa att du inte ville ha mig mer. Och jag frågade vad jag skulle göra för att du skulle vilja ha mig men du ville inte ha mig. "Det handlar inte om att vilja ha någon." Men jo. Det är precis vad det handlar om. Och att vilja försöka för försökandets skull. Men du kunde inte ens ge mig det.
Love is a smoke made with the fume of sighs. Being purged, a fire sparkling in lovers eyes. Being vexed, a sea nourished with lovers tears. What is it else? A madness most discreet, a choking gall and a preserving sweet.
Jag kan inte hjälpa att avsky dig. Jag hatar dig så mycket för hur du har behandlat mig. Hur du liksom smög dig in i mitt hjärta och tog så mycket mer plats än du egentligen ville ta. Och sedan blev det för mycket och istället för att lösa det så gjorde du det som säkert verkade logiskt i ditt huvud, men som du visste skulle göra mest ont. Du dumpade mig som om jag inte var värd något alls. Och jag vet att vi skildes åt som vänner. Men du har inte varit en vän. Och du har ingen rätt att undvika mig. Du har ingen rätt alls.
She's gone. I am abused, and my relief must be to loathe her.
Jag trodde du var speciell, jag gjorde verkligen det. Jag trodde att du skulle vara Den Rätte. Du och jag hade allt gemensamt. Okej, inte allt, men det viktiga, det stora, det som betydde något. Du förstod mig, jag förstod dig, fastän du vägrade att erkänna det. Tror du inte att jag fattade att "jag är trött" betydde så mycket mer? Tror du inte att jag fattade att du gick sönder varenda gång du insåg att din pappa inte gillade mig - eller dig för den delen? Tror du inte att jag fattade den verbala misshandeln du gick igenom när vi var tillsammans? Kanske var det därför du dumpade mig. För att du inte orkade ta mer skit. Men det skulle ju bara bevisa att jag aldrig var viktigare för dig än vad du var. Du betydde allt för mig. Mer än vad jag betydde. Och nu har du inte ens stake nog att höra av dig för att visa att du är ledsen för hur det tog slut mellan oss. Fast du kanske inte är ledsen. Vad vet jag. Jag känner inte dig mer.
Love is a gross exaggeration of the difference between one person and everybody else.
Nu kanske du tycker att jag är bitter som skriver det här. En bitterfitta. Men det kanske jag är och ärligt talat så har jag rätt att vara det. Du har ingen rätt att vara något annat än ledsen. De där leenderna jag har sett under mina stalkingrundor får inte vara annat än falska, för du har ingen rätt att le längre. Du har ingen rätt att vara glad. För du måste fatta hur fucking mycket du har skadat mig. Hur stark min mentala mur har blivit sedan du bestämde dig för att dra ner den helt och hållet för att sedan lämna mig fucking ensam. Ingen förtjänar att komma in hit och minst av allt du.
If we are to judge of love by its consequences, it more nearly resembles hatred than friendship.
Men visst, vi hade väl problem. Det fattar väl jag med. Men skillnaden här var att jag inte ville ge upp bara för det. Jag ville inte svika dig på det värsta sättet jag kunde komma på, jag ville inte sluta ge dig allt jag gett dig. Fast å andra sidan gav jag dig väl ingenting mer än det välbehövliga självförtroendet. Samma självförtorende som fick dig att dumpa mig för att du förtjänar bättre. Och nej, det kanske inte var så. Men jag har all rätt i världen att säga så. Du har bara rätt att hålla käften och ta emot det. För du lämnade mig. För att du inte orkade mer. För. Att. Du. Inte. ORKADE. Mer. Tack för den, assface. Tack för den.
There is no disguise that can for long conceal love where it exists or simulate it where it does not.

Jag skulle inte obsessa mer nu. Jag lovade mig själv att använda den här tiden till att INTE tänka på honom, att låta bli, att vänja av mig. Men nu har jag gjort en spelningslista på spotify med superbra dumpad-låtar. Fast ärligt talat lyssnar jag mer på musiken än bryr mig om att jag relaterar de till, eh, honom. Absoluta favoriten är Zzzzz med The Cab, för den stämmer HELA TIDEN. Over You med Daughtry är också en favorit i repris, vilket även Another Heart Calls av The All-American Rejects är. Kanske håller man på att bli bättre när man kan sitta och analysera allt och sedan inte känner något speciellt? Eller så håller man på att bli en känslolös robot. Fast det behöver man nog inte oroa sig för i mitt fall, då jag nästan börjar gråta till sappy filmer på TV, haha!

Men jag vet inte, varför ska jag behöva gå runt och bry mig när han uppenbarligen inte gör det? Varför ska jag gå runt och tänka på honom när han inte tänker på mig? För att jag vill, för att jag är masochistisk, för att jag... Inte har något annat för mig? Jag skulle väl kunna plugga, men det är inte direkt roligt. Dessutom är det väl ändå bättre att tänka på det nu tills min hjärna inte orkar tänka mer, att läka och må bättre innan han kommer tillbaka till Sverige? Så att jag slipper träffa honom och bli helt ARHGDAGAGDA typ, och istället kan vara den personen jag vill vara, som festar och har det trevligt - UTAN hans utsugande, orolighetsbringande personlighet? Visserligen med ett skadat knä, men vafan, det är bara en del av min charm. Fekke med krycka - det till och med LÅTER kul, haha.

LALALA, jag orkar inte bry mig. Jag vet att ni tycker att jag tjatar om det här hela tiden och i ena sekunden är WOOH GIRLPOWER, DIE ASSFACE medan jag i en annan whinar om hur ledsen och ensam jag är. Men jag är tjej, så jag är ursäktad. Dessutom ska ni veta att det inte är så knäppt som det verkar. Jag har bara tendens att stänga av allt när jag har lust att göra det! And my brain like freezes when I show too much emotion in public. När jag vred knäet ur led och inte bara skrek efter hjälp utan storlipade också, så grät jag tillräckligt mycket för ett millenium. Jag hatar att ha ångest inför folk. Jag är hellre ensam i ett hörn i mörkret och mår dåligt än där folk kan se mig. När folk ser mig ska jag vara på topp. Glad helt enkelt. Eller bitchig och arg. Det är bara så jag är.

Jag har en känsla av att det här kommer att haunta mig i mitt framtida liv om jag fortsätter att blogga här. Fast det är väl bara jag som är paranoid! Och nu gled jag lite ifrån ämnet. Inte för att jag kan påstå att det här har handlat om något vettigt. Jag har mest bara skrivit av mig. Vilket jag skapade bloggen för. Rants, helt enkelt. Saker som är för oviktiga för att bli sagda till de som förtjänar att veta det.

Allt händer av en anledning, det är något jag tror otroligt starkt på. Att jag har vridit knäet ur led har en poäng det med. Jag tänker typ bara på det, vilket gör att jag inte tänker på saker jag inte behöver tänka på. Det ger mig något att fokusera på, det är något fysiskt jag kan försöka läka, samtidigt som jag undermedvetet läker mer mentala sår som fortfarande blöder. Jag har nämligen alltid haft en självdestruktiv personlighet. Eller ja, alltid och alltid, så länge jag kan minnas att jag har mått dåligt på. Fysisk smärta har alltid fått den psykiska smärtan att släppa lite, det har lugnat ner mig. Vilket antagligen är varför jag skar mig när jag var yngre. Fast det var bara töntigt. Men ändå, personligheten finns där och den gör så att jag gör som jag gör. Logiskt va?

I vilket fall som helst så händer allt av en anledning. Till och med hela Oscar-skiten hände av en anledning. Kanske är det meningen att vi ska vara tillsammans eller vafan, men vem bryr sig? Det är inte direkt som att meningen inte kan ändras, and honestly, right now, I don't want him back. Men att vara tillsammans med honom har lärt mig några saker som kan vara bra att veta. Jag kan vara älskad och jag förtjänar det. (Det är ganska stort och att jag har lärt mig det är något som gör så att jag alltid kommer att älska honom.) Man måste kunna lita på den man älskar, annars leder det bara till skit. Dessutom måste man lita på att man får må dåligt och vara osäker ibland, utan att den andra parten ska ge en skit för det. Säger du det än gång till så kommer jag bara att göra det. Remember that, assface? Det finns inget bättre än att vilja ge allt till någon som vill ha det och dessutom som vill ge en detsamma. Sedan att man inte ska vara så beroende av någon som jag har varit av honom, det är en annan femma. Det är fortfarande bra om man kan känna att det är okej att bara vilja vara i den andras närhet ibland, utan skuldkänslor. Dessutom behöver jag någon som är minst lika beroende av mig som jag är av denne.

Fast jag vet inte. Det är väl meningen att jag ska vara singel nu, det är meningen att jag ska spendera slutet av gymnasietiden ensam, lycklig and partying while doing it. Fast ja, det är inte direkt som att jag festar hela tiden heller, typ var femtionde dag. Men snart är det 100 dagar till studenten och tiden flyger iväg. Och det finns en mening med det med.

I'm just happy that it doesn't hurt as much anymore :)

Det är sjukt vilka små saker som kan rucka ens värld när man har byggt upp den sådär trevligt igen, vad som kan göra ont i hjärtat (hade tänkt att skriva krossa, men det var för emo), fastän man hoppats på att det aldrig skulle göra ont igen. I don't know what I'm most pissed about. The lack of trust, the lack of loyalty, the lack of common fucking sense. Or just the fact that you still haven't called me and soon it's too late, you leave in five days and get to get over me when you're gone. You get to handle everything while safe at least a thousand miles away, and I have to stay here and just deal with it. Be a fucking man and call me. Tell me you're sorry that you didn't call any sooner. Or don't. Because you probably aren't, you know, sorry.

Klippte mig förut, det blev rätt snyggt, men det fuckar sig när mer än vad som är lugg vill vara lugg. Tydligen ser jag ut som jag gjorde i åttan. Yay för den. Vissa människor är sämst på att ge komplimanger, jag säger bara det. Och jag vet att du tar åt dig nu, men det får du allt ta. Jag vill inte ha en ursäkt imorgon, för det är bara ett konstaterande, sluta tro att allt revolves around you. Borde inte du om någon fatta att det inte gör det? I guess not. You're the one who's happy and safe and things everything lasts forever and never changes. Newsflash. They do. Change, that is.

Det är stört kallt ute. Gick hem från yogan, visserligen med ett par snodda, varma vantar på händerna, men med en lust att ta livet av mig för att det är så kallt. Okej, inte ta livet av mig kanske. Men det är ont-i-näsbenet-kallt ute. Kyla-in-i-märgen-kallt. Jag fryser fortfarande och nu har jag ändå varit hemma ett tag. Kanske håller jag på att bli sjuk. Hoppas det. At least then I can pretend I don't look outside the window of the bus, both hoping and dreading that I'll see you. I miss you and I hate you for it. I hate that I miss you and you don't even care about me. I thought I was as important to you as you were to me. But maybe it's too selfish to think that I'd ever be more important to someone than the air they're breathing. Everyone knows I suck. Maybe I should just realise it too.

Jag känner mig schizo när jag skriver det här. En bit text med normal information. One part where I bitch and moan about things I think I'm the only one to ever have felt.

Jag tror jag går och lägger mig nu. Det blev allt för mycket av ett emoinlägg.

Det är den jag lyssnar på just nu, fick den av min underbara Tvilling. Försöker sakta men säkert att gå vidare, you know? Jag har försökt vara duktig, försökt vara det ex man vill ha, den som är snäll och trevlig och en bra vän. Jag har gjort det, för jag har velat att det ska fungera, jag har velat ha en vänskapsrelation med honom. Men han vill inte vara min vän. Han vill inte vara med mig alls. Och ärligt talat, efter hur han har behandlat mig, efter att ha lärt mig hur han fungerar och hur han behandlar sina vänner över huvud taget så vet jag inte ifall jag vill vara hans vän, inte om han inte skärper sig. Jag är värd så mycket mer. Jag har varit arg, jag har gråtit, jag har varit så jävla deprimerad att jag inte ens har orkat röra på mig. Men inte mer, inte längre. Han är inte värd det, han är inte värd något alls. Han borde dö nu eller något. Jag tog bort honom från facebook och från msn idag, tog bort hans telefonnummer i veckan. Nu, om det är något han bryr sig om, så får han höra av sig på det sätt hans lilla hjärna kan komma på. Om han vågar. Han är ju faktiskt en utav de fegaste människorna i hela universum.

Fast nu låter jag som en bitter exflickvän igen. Men jag har rätt att vara det. I was the one who got dumped.

Well, I never saw it coming.
I should've started running
A long, long time ago.
And I never thought I'd doubt you,
I'm better off without you
More than you, more than you know.
I'm slowly getting closure.
I guess it's really over.
I'm finally getting better.
And now I'm picking up the pieces.
I'm spending all of these years
Putting my heart back together.
'Cause the day I thought I'd never get through,
I got over you.

Assface. Det är allt jag vill säga nu. Assface.

Hur hanterar man hjärtesorg egentligen? Alltså, jag vet att det är så fruktansvärt töntigt, jag är 18 år och jag borde vara medveten om att jag inte är den första som är heartbroken, den första som är dumpad. Hallå, jag har ju blivit dumpat en gång innan också. Men det var annorlunda. Det första var en förälskelse, en dum liten relation när jag var 13 år och inte visste något om livet. Men nu, nu var vi tillsammans i ett år. Och jag älskade honom så fruktansvärt mycket (kanske lite för mycket, men nevertheless). Och jag trodde ärligt talat att vi hade det bra. Fast okej, jag fattade väl att vi hade problem och att vi inte var så som vi ville vara och blablabla. Men när jag var med honom så gjorde det ingenting, det var okej, jag sket fullständigt i resten om jag bara fick vara med honom, bara fick känna att han verkligen var där. Men sedan, out of nowhere. "Jag är orolig för dig." Jaha? "Ja, alltså, jag vet inte om du kommer klara det när vi gör slut." ...Va? Vadå, vill du göra slut då eller, eller vad menar du? "Nej, det är klart jag inte vill, men du måste sluta säga så, för annars kommer jag bara att göra det."

You get the point. Och så sa han att han hade tänkt på det jättelänge, mått skit över mig i flera veckor. FLERA. VECKOR. Utan att säga något, utan att avslöja något när jag frågade honom hur han mådde, vad han tänkte på. "Ingenting, trött." Fuck you, assface.

Det värsta är nog att han flera gånger när vi pratade innan vi gjorde slut fick mig att känna att allt är okej, han orkar kämpa för mig, vi hör ihop och han vill inte förlora mig. För att plötsligt bara dumpa mig. "Det fattar du väl att det är svårt för mig också?!" Men nej, det fattar jag inte. Du sa ju att du inte kände något, att du inte kände något alls för mig längre. "Men det är klart att jag känner något.. Jag bara... Orkar inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill vilja, men jag vill inte." Fuck you, assface. Antingen älskar man någon eller så gör man inte det. Och man sårar inte de man älskar och du sårade mig så jävla mycket. Du SVEK mig. Du var ILLOJAL. Du LJÖG för mig. Det är värre än allt annat. Worse than the Christmas Kiss you wanted just to see if you still feel something when you kiss me. You didn't. I get it. Fuck you.

But we're supposed to be friends. Han har inte hört av sig alls sedan vi gjorde slut. Han har bara struntat i mig hela den här fucking långa tiden, en fucking månad. Vi har inte hört av varandra alls utom när jag fyllesms;ade honom på 150-dagars. Och nu åker han snart bort och det kommer dröja ytterligare en månad, innan vi kommer stå där face-to-face. Eller kanske face-to-shoes, jag tänker vara så fucking full då att jag inte vet vad som är upp eller ner. Fast det kanske bara är jag som är bitter.

Men varför hör inte JAG av mig då? För att jag tog bort hans nummer när det gått fyra veckor sedan vi hörde från varandra. Nu måste han ringa om vi ska prata med varandra, nu kan inte jag obsessa över om jag ska höra av mig eller inte. It's nice. Takes a heavy wheigt of my shoulders. I'm slowly getting over him.