another heart calls
Jag skulle inte obsessa mer nu. Jag lovade mig själv att använda den här tiden till att INTE tänka på honom, att låta bli, att vänja av mig. Men nu har jag gjort en spelningslista på spotify med superbra dumpad-låtar. Fast ärligt talat lyssnar jag mer på musiken än bryr mig om att jag relaterar de till, eh, honom. Absoluta favoriten är Zzzzz med The Cab, för den stämmer HELA TIDEN. Over You med Daughtry är också en favorit i repris, vilket även Another Heart Calls av The All-American Rejects är. Kanske håller man på att bli bättre när man kan sitta och analysera allt och sedan inte känner något speciellt? Eller så håller man på att bli en känslolös robot. Fast det behöver man nog inte oroa sig för i mitt fall, då jag nästan börjar gråta till sappy filmer på TV, haha!
Men jag vet inte, varför ska jag behöva gå runt och bry mig när han uppenbarligen inte gör det? Varför ska jag gå runt och tänka på honom när han inte tänker på mig? För att jag vill, för att jag är masochistisk, för att jag... Inte har något annat för mig? Jag skulle väl kunna plugga, men det är inte direkt roligt. Dessutom är det väl ändå bättre att tänka på det nu tills min hjärna inte orkar tänka mer, att läka och må bättre innan han kommer tillbaka till Sverige? Så att jag slipper träffa honom och bli helt ARHGDAGAGDA typ, och istället kan vara den personen jag vill vara, som festar och har det trevligt - UTAN hans utsugande, orolighetsbringande personlighet? Visserligen med ett skadat knä, men vafan, det är bara en del av min charm. Fekke med krycka - det till och med LÅTER kul, haha.
LALALA, jag orkar inte bry mig. Jag vet att ni tycker att jag tjatar om det här hela tiden och i ena sekunden är WOOH GIRLPOWER, DIE ASSFACE medan jag i en annan whinar om hur ledsen och ensam jag är. Men jag är tjej, så jag är ursäktad. Dessutom ska ni veta att det inte är så knäppt som det verkar. Jag har bara tendens att stänga av allt när jag har lust att göra det! And my brain like freezes when I show too much emotion in public. När jag vred knäet ur led och inte bara skrek efter hjälp utan storlipade också, så grät jag tillräckligt mycket för ett millenium. Jag hatar att ha ångest inför folk. Jag är hellre ensam i ett hörn i mörkret och mår dåligt än där folk kan se mig. När folk ser mig ska jag vara på topp. Glad helt enkelt. Eller bitchig och arg. Det är bara så jag är.
Jag har en känsla av att det här kommer att haunta mig i mitt framtida liv om jag fortsätter att blogga här. Fast det är väl bara jag som är paranoid! Och nu gled jag lite ifrån ämnet. Inte för att jag kan påstå att det här har handlat om något vettigt. Jag har mest bara skrivit av mig. Vilket jag skapade bloggen för. Rants, helt enkelt. Saker som är för oviktiga för att bli sagda till de som förtjänar att veta det.
Men jag vet inte, varför ska jag behöva gå runt och bry mig när han uppenbarligen inte gör det? Varför ska jag gå runt och tänka på honom när han inte tänker på mig? För att jag vill, för att jag är masochistisk, för att jag... Inte har något annat för mig? Jag skulle väl kunna plugga, men det är inte direkt roligt. Dessutom är det väl ändå bättre att tänka på det nu tills min hjärna inte orkar tänka mer, att läka och må bättre innan han kommer tillbaka till Sverige? Så att jag slipper träffa honom och bli helt ARHGDAGAGDA typ, och istället kan vara den personen jag vill vara, som festar och har det trevligt - UTAN hans utsugande, orolighetsbringande personlighet? Visserligen med ett skadat knä, men vafan, det är bara en del av min charm. Fekke med krycka - det till och med LÅTER kul, haha.
LALALA, jag orkar inte bry mig. Jag vet att ni tycker att jag tjatar om det här hela tiden och i ena sekunden är WOOH GIRLPOWER, DIE ASSFACE medan jag i en annan whinar om hur ledsen och ensam jag är. Men jag är tjej, så jag är ursäktad. Dessutom ska ni veta att det inte är så knäppt som det verkar. Jag har bara tendens att stänga av allt när jag har lust att göra det! And my brain like freezes when I show too much emotion in public. När jag vred knäet ur led och inte bara skrek efter hjälp utan storlipade också, så grät jag tillräckligt mycket för ett millenium. Jag hatar att ha ångest inför folk. Jag är hellre ensam i ett hörn i mörkret och mår dåligt än där folk kan se mig. När folk ser mig ska jag vara på topp. Glad helt enkelt. Eller bitchig och arg. Det är bara så jag är.
Jag har en känsla av att det här kommer att haunta mig i mitt framtida liv om jag fortsätter att blogga här. Fast det är väl bara jag som är paranoid! Och nu gled jag lite ifrån ämnet. Inte för att jag kan påstå att det här har handlat om något vettigt. Jag har mest bara skrivit av mig. Vilket jag skapade bloggen för. Rants, helt enkelt. Saker som är för oviktiga för att bli sagda till de som förtjänar att veta det.
Kommentarer
Trackback
