break up quotes
I dont know why they call it heartbreak. It feels like every part of my body is broken too.
Jag kan inte hjälpa det. Jag saknar dig, så fruktansvärt mycket. Eller ja, jag saknar nog inte dig. Jag saknar det vi hade. Jag saknar tankarna jag tänkte, känslorna jag hade, dig som den som älskade mig mer än något. Fast det var inte mer än något. Du älskade aldrig ordentligt. Jag var bara ett tidsfördriv. Och det vet du själv.
The ones that you love the most are usually the ones that hurt you the most.
Jag kände dig. Jag visste vem du var och att jag var tvungen att ge upp vissa delar av mig själv för att du skulle älska mig och jag gjorde det mer än gärna. När jag bad dig om att göra detsamma för mig så sa du bara att det inte var någon idé, det skulle alltid vara så och att tro något annat skulle bara leda till besvikelse. Skillnaden var där att jag var villig att försöka mer. Jag var villig att börja lita på dig när du bara vände dig inåt och svek mig på värsta sätt. Fast det är väl bara som du är. Kanske.
If a relationship is to evolve, it must go through a series of endings.
I början tänkte jag att du kanske skulle ändra dig. Men visst frågade jag ifall du ville göra slut med mig från början? Visst gjorde jag det? Men du suckade och sa att jag skulle sluta säga det, för om jag fortsatte så skulle du bara göra det. Men vad skulle jag göra då? Du sa att du inte ville ha mig mer. Och jag frågade vad jag skulle göra för att du skulle vilja ha mig men du ville inte ha mig. "Det handlar inte om att vilja ha någon." Men jo. Det är precis vad det handlar om. Och att vilja försöka för försökandets skull. Men du kunde inte ens ge mig det.
Love is a smoke made with the fume of sighs. Being purged, a fire sparkling in lovers eyes. Being vexed, a sea nourished with lovers tears. What is it else? A madness most discreet, a choking gall and a preserving sweet.
Jag kan inte hjälpa att avsky dig. Jag hatar dig så mycket för hur du har behandlat mig. Hur du liksom smög dig in i mitt hjärta och tog så mycket mer plats än du egentligen ville ta. Och sedan blev det för mycket och istället för att lösa det så gjorde du det som säkert verkade logiskt i ditt huvud, men som du visste skulle göra mest ont. Du dumpade mig som om jag inte var värd något alls. Och jag vet att vi skildes åt som vänner. Men du har inte varit en vän. Och du har ingen rätt att undvika mig. Du har ingen rätt alls.
She's gone. I am abused, and my relief must be to loathe her.
Jag trodde du var speciell, jag gjorde verkligen det. Jag trodde att du skulle vara Den Rätte. Du och jag hade allt gemensamt. Okej, inte allt, men det viktiga, det stora, det som betydde något. Du förstod mig, jag förstod dig, fastän du vägrade att erkänna det. Tror du inte att jag fattade att "jag är trött" betydde så mycket mer? Tror du inte att jag fattade att du gick sönder varenda gång du insåg att din pappa inte gillade mig - eller dig för den delen? Tror du inte att jag fattade den verbala misshandeln du gick igenom när vi var tillsammans? Kanske var det därför du dumpade mig. För att du inte orkade ta mer skit. Men det skulle ju bara bevisa att jag aldrig var viktigare för dig än vad du var. Du betydde allt för mig. Mer än vad jag betydde. Och nu har du inte ens stake nog att höra av dig för att visa att du är ledsen för hur det tog slut mellan oss. Fast du kanske inte är ledsen. Vad vet jag. Jag känner inte dig mer.
Love is a gross exaggeration of the difference between one person and everybody else.
Nu kanske du tycker att jag är bitter som skriver det här. En bitterfitta. Men det kanske jag är och ärligt talat så har jag rätt att vara det. Du har ingen rätt att vara något annat än ledsen. De där leenderna jag har sett under mina stalkingrundor får inte vara annat än falska, för du har ingen rätt att le längre. Du har ingen rätt att vara glad. För du måste fatta hur fucking mycket du har skadat mig. Hur stark min mentala mur har blivit sedan du bestämde dig för att dra ner den helt och hållet för att sedan lämna mig fucking ensam. Ingen förtjänar att komma in hit och minst av allt du.
If we are to judge of love by its consequences, it more nearly resembles hatred than friendship.
Men visst, vi hade väl problem. Det fattar väl jag med. Men skillnaden här var att jag inte ville ge upp bara för det. Jag ville inte svika dig på det värsta sättet jag kunde komma på, jag ville inte sluta ge dig allt jag gett dig. Fast å andra sidan gav jag dig väl ingenting mer än det välbehövliga självförtroendet. Samma självförtorende som fick dig att dumpa mig för att du förtjänar bättre. Och nej, det kanske inte var så. Men jag har all rätt i världen att säga så. Du har bara rätt att hålla käften och ta emot det. För du lämnade mig. För att du inte orkade mer. För. Att. Du. Inte. ORKADE. Mer. Tack för den, assface. Tack för den.
There is no disguise that can for long conceal love where it exists or simulate it where it does not.
Jag kan inte hjälpa det. Jag saknar dig, så fruktansvärt mycket. Eller ja, jag saknar nog inte dig. Jag saknar det vi hade. Jag saknar tankarna jag tänkte, känslorna jag hade, dig som den som älskade mig mer än något. Fast det var inte mer än något. Du älskade aldrig ordentligt. Jag var bara ett tidsfördriv. Och det vet du själv.
The ones that you love the most are usually the ones that hurt you the most.
Jag kände dig. Jag visste vem du var och att jag var tvungen att ge upp vissa delar av mig själv för att du skulle älska mig och jag gjorde det mer än gärna. När jag bad dig om att göra detsamma för mig så sa du bara att det inte var någon idé, det skulle alltid vara så och att tro något annat skulle bara leda till besvikelse. Skillnaden var där att jag var villig att försöka mer. Jag var villig att börja lita på dig när du bara vände dig inåt och svek mig på värsta sätt. Fast det är väl bara som du är. Kanske.
If a relationship is to evolve, it must go through a series of endings.
I början tänkte jag att du kanske skulle ändra dig. Men visst frågade jag ifall du ville göra slut med mig från början? Visst gjorde jag det? Men du suckade och sa att jag skulle sluta säga det, för om jag fortsatte så skulle du bara göra det. Men vad skulle jag göra då? Du sa att du inte ville ha mig mer. Och jag frågade vad jag skulle göra för att du skulle vilja ha mig men du ville inte ha mig. "Det handlar inte om att vilja ha någon." Men jo. Det är precis vad det handlar om. Och att vilja försöka för försökandets skull. Men du kunde inte ens ge mig det.
Love is a smoke made with the fume of sighs. Being purged, a fire sparkling in lovers eyes. Being vexed, a sea nourished with lovers tears. What is it else? A madness most discreet, a choking gall and a preserving sweet.
Jag kan inte hjälpa att avsky dig. Jag hatar dig så mycket för hur du har behandlat mig. Hur du liksom smög dig in i mitt hjärta och tog så mycket mer plats än du egentligen ville ta. Och sedan blev det för mycket och istället för att lösa det så gjorde du det som säkert verkade logiskt i ditt huvud, men som du visste skulle göra mest ont. Du dumpade mig som om jag inte var värd något alls. Och jag vet att vi skildes åt som vänner. Men du har inte varit en vän. Och du har ingen rätt att undvika mig. Du har ingen rätt alls.
She's gone. I am abused, and my relief must be to loathe her.
Jag trodde du var speciell, jag gjorde verkligen det. Jag trodde att du skulle vara Den Rätte. Du och jag hade allt gemensamt. Okej, inte allt, men det viktiga, det stora, det som betydde något. Du förstod mig, jag förstod dig, fastän du vägrade att erkänna det. Tror du inte att jag fattade att "jag är trött" betydde så mycket mer? Tror du inte att jag fattade att du gick sönder varenda gång du insåg att din pappa inte gillade mig - eller dig för den delen? Tror du inte att jag fattade den verbala misshandeln du gick igenom när vi var tillsammans? Kanske var det därför du dumpade mig. För att du inte orkade ta mer skit. Men det skulle ju bara bevisa att jag aldrig var viktigare för dig än vad du var. Du betydde allt för mig. Mer än vad jag betydde. Och nu har du inte ens stake nog att höra av dig för att visa att du är ledsen för hur det tog slut mellan oss. Fast du kanske inte är ledsen. Vad vet jag. Jag känner inte dig mer.
Love is a gross exaggeration of the difference between one person and everybody else.
Nu kanske du tycker att jag är bitter som skriver det här. En bitterfitta. Men det kanske jag är och ärligt talat så har jag rätt att vara det. Du har ingen rätt att vara något annat än ledsen. De där leenderna jag har sett under mina stalkingrundor får inte vara annat än falska, för du har ingen rätt att le längre. Du har ingen rätt att vara glad. För du måste fatta hur fucking mycket du har skadat mig. Hur stark min mentala mur har blivit sedan du bestämde dig för att dra ner den helt och hållet för att sedan lämna mig fucking ensam. Ingen förtjänar att komma in hit och minst av allt du.
If we are to judge of love by its consequences, it more nearly resembles hatred than friendship.
Men visst, vi hade väl problem. Det fattar väl jag med. Men skillnaden här var att jag inte ville ge upp bara för det. Jag ville inte svika dig på det värsta sättet jag kunde komma på, jag ville inte sluta ge dig allt jag gett dig. Fast å andra sidan gav jag dig väl ingenting mer än det välbehövliga självförtroendet. Samma självförtorende som fick dig att dumpa mig för att du förtjänar bättre. Och nej, det kanske inte var så. Men jag har all rätt i världen att säga så. Du har bara rätt att hålla käften och ta emot det. För du lämnade mig. För att du inte orkade mer. För. Att. Du. Inte. ORKADE. Mer. Tack för den, assface. Tack för den.
There is no disguise that can for long conceal love where it exists or simulate it where it does not.
Kommentarer
Trackback
