drop down dead
I dont know why they call it heartbreak. It feels like every part of my body is broken too.
Det är ju så det känns. Som att man går sönder och det finns ingenting man kan göra åt det. Man sitter där, ensam och förvirrad och gör allt för att inte gå sönder helt, men man gör det ändå. Man ligger på botten och man vet inte hur man fungerar normalt längre, för normalt är ju med honom, men han finns inte där och det känns som att hela världen fattas en. Du fattas mig. Och så sitter man där ensam, trasig och med ett hål i bröstet som det känns som att ingenting någonsin kommer att fylla igen. För man låter honom ta så mycket plats, man gör allt för honom, ger upp hela sitt liv för honom. Och han sitter där och han kvävs sakta och man fattar inte varför, för man själv mår ju bra, tycker att det är bra. Men en svacka blir för honom något som inte är så lätt att komma över. Han ältar det tills han har ältat det så mycket att han inte orkar mer och den enda utvägen är bort ifrån en, att göra slut, att dumpa en och inte titta tillbaka. "Let's be friends" my ass. Han vill inte vara ens vän. Han vill bara fly och aldrig mer se tillbaka. Och man hatar honom för det. För att man älskar honom. Du fattas mig. Why can't you understand that?
Alltså, jag skriver inte det här för att jag vill ha tillbaka någon som jag inte kan få tillbaka. Jag skriver det för att jag ärligt tror att det behövs bli skrivet. För att jag vet hur det känns när det känns som att livet går sönder. Sure, we were only together a year. But I gave him about a year and a half of my life and that is more than 8% of my life. That is a lot, considering I'm only 18. And I know it hurts. It fucking hurts more than anything, except maybe for the fact that he has been lying and walking around, doubting and not telling you that he is. Och man fattar ingenting och när man försöker göra det så kommer man bara fram till att man själv suger och att man själv har gjort allt fel. I just want to say that it isn't like that, it isn't one's fault. It's his fault, for being an insecure fucker who doesn't want to give one a chance. "I've already given you all the chances in the world." But if you loved me you'd give me even more, you'd give me new chances over and over again until we drop down dead.
But you don't. And I get it. I wasn't worth it.
Det är ju så det känns. Som att man går sönder och det finns ingenting man kan göra åt det. Man sitter där, ensam och förvirrad och gör allt för att inte gå sönder helt, men man gör det ändå. Man ligger på botten och man vet inte hur man fungerar normalt längre, för normalt är ju med honom, men han finns inte där och det känns som att hela världen fattas en. Du fattas mig. Och så sitter man där ensam, trasig och med ett hål i bröstet som det känns som att ingenting någonsin kommer att fylla igen. För man låter honom ta så mycket plats, man gör allt för honom, ger upp hela sitt liv för honom. Och han sitter där och han kvävs sakta och man fattar inte varför, för man själv mår ju bra, tycker att det är bra. Men en svacka blir för honom något som inte är så lätt att komma över. Han ältar det tills han har ältat det så mycket att han inte orkar mer och den enda utvägen är bort ifrån en, att göra slut, att dumpa en och inte titta tillbaka. "Let's be friends" my ass. Han vill inte vara ens vän. Han vill bara fly och aldrig mer se tillbaka. Och man hatar honom för det. För att man älskar honom. Du fattas mig. Why can't you understand that?
Alltså, jag skriver inte det här för att jag vill ha tillbaka någon som jag inte kan få tillbaka. Jag skriver det för att jag ärligt tror att det behövs bli skrivet. För att jag vet hur det känns när det känns som att livet går sönder. Sure, we were only together a year. But I gave him about a year and a half of my life and that is more than 8% of my life. That is a lot, considering I'm only 18. And I know it hurts. It fucking hurts more than anything, except maybe for the fact that he has been lying and walking around, doubting and not telling you that he is. Och man fattar ingenting och när man försöker göra det så kommer man bara fram till att man själv suger och att man själv har gjort allt fel. I just want to say that it isn't like that, it isn't one's fault. It's his fault, for being an insecure fucker who doesn't want to give one a chance. "I've already given you all the chances in the world." But if you loved me you'd give me even more, you'd give me new chances over and over again until we drop down dead.
But you don't. And I get it. I wasn't worth it.
Kommentarer
Trackback
