rawrsaidthelion

Det finns vissa saker jag aldrig berättar för någon. Saker jag aldrig har skrivit ner och kanske ibland har nuddat med tanken, men långt förträngt för att jag inte vill tänka på det. Saker som skulle få mig att gråta direkt om jag skulle ta mig den tiden att faktiskt börja tänka. Men det gör jag inte. Jag vill inte det. Jag är nöjd med att inte göra det, så jag gör inte det. Men de finns där och ibland är de så smärtsamt närvarande att jag knappt kan andas. Mitt i vardagen, mitt i ett skämt med någon annan, när vi skrattar och har det trevligt, då slår det mig och verkligheten vurpas lite. Jag ställer mig utanför min kropp och ser hur jag fortsätter skratta, fortsätter skämta, fortsätter som ingenting har hänt. Och jag undrar jämt ifall någon ser mig. Ifall det syns på mig. Men jag antar inte det. För jag har aldrig nämnt det och jag kommer antagligen aldrig att nämna det igen.

Verkligheten blir så lätt påtaglig. Jag flyr in i min fantasivärld där jag inbillar mig hur saker är, för att jag inte vet hur det är. Jag hatar att inte veta. Det är verkligen det värsta som finns. Så jag fyller ut med mina egna detaljer och ibland kan det hända att det blir bra, att jag säger åt mig att skärpa mig, vänta igen. Men oftast blir det dåligt och magen kränger sig i nervositet över att det ska vara så. Ångest. Visst, man kan fly ifrån ovissheten, lära sig att njuta av den genom att få i sig alkohol eller andra sinnesförändrande preparat, men då blir det ofta så verkligt igen så fort. Fast jag välkomnar bakfylla. Allvarligt. För det är också ett sätt att fly, ett sätt att vara någon annan. Ett sätt att låtsas att verkligheten inte är som den är. Jag flyr, ständigt, från verkligheten. Och jag hatar det. För jag hatar människor som flyr. Jag avskyr feghet. Jag avskyr därför mig själv.

Jag har lärt mig att hantera mig själv, till viss del. Den senaste tiden har jag tappat kontrollen, låtit den fula delen av mig härja fritt. Allvarligt så har jag bara varit en shitty vän och ex-flickvän. Jag har varit svinig. Och jag vet det, jag har ingen kontroll längre. Verkligheten blir så nära när jag ser honom att jag flyr, min hjärna går på reflexer och mina reflexer är att hata det som skadar mig, hata den som sårar. So I act like shit. Och det är värre när jag är full, för då släpper jag kontrollen med flit, distanserar mig från min kropp och slutar tänka. And the results are oh so bad. But I enjoy it. I really do.

Jag pratade med min mamma förut. Om allt. Och jag grät och grät och grät lite till och jag förklarade så gott jag kunde och jag bara var i verkligheten så ful och äcklig som den är. Och hon grät lite hon med, förklarade hur underbar jag är (vilket jag vet att jag är, det är bara min hjärna som spökar). Vi pratade om min framtid. Om musik. Om hur en spådam sa till henne innan hon fick mig och min närmaste syster, att ett av hennes barn skulle ha en nära relation till musik. Vem utav oss spådamen menade är ganska självklart nu. Syster har aldrig haft en särskilt nära relation till musik. Jag lever för det. Andas det. Fungerar någorlunda vettigt (inte just nu, men annars) på grund utav det. Världen är uppbyggd av musik. Kärlek är att din och min harmoni passar ihop perfekt för att skapa en outplånlig melodi i universums mörker. Och jag vacklar. Musik eller framgång? Vill jag verkligen välja det alternativet som ger mig en stabil framtid framför det jag lever och andas för? Kan jag få bådeoch? Hinner jag verkligen det? Faller jag ner död imorgon kommer det enda jag ångrar vara att jag inte tillbringat tillräcklig tid med musiken. Att jag inte chansade, att jag inte försökte. Men jag vet inte. Jag bara babblar.

Det finns vissa saker jag inte berättar för någon. Inget av det som är skrivet här är något utav det.

Att älska är en drog. Ju mer man får, ju mer vill man ha. Trots att man ibland snedtänder så vill man ha mer ändå, för man klänger fast vid hoppet om att nästa gång, då blir det bättre än det någonsin varit - och ibland händer det. Att tvärt sluta med det gör att man får abstinens. Man gråter, skakar, skriker efter mer, gör vad som helst för att få sig bara lite, lite till, bara en gång till, sedan slutar jag. Det är otroligt vad man kan göra mitt i ett abstinensanfall, vem man sårar bara för att få sig lite mer, bara en gång till. Hur det kan spöka i ens liv och slå till igen när man minst anar, hur abstinensen alltid kommer att finnas där, hur kroppen minns ruset, minns det underbara, vill ha mer, bara lite till, sedan slutar jag. Det är en drog. En helt förjävligt underbar drog. And you can't live without it.

Again. Nuff said.

Jag känner typ inte för att blogga på ett tag, för ännu en gång har det blivit så att folk jag inte vill ska läsa det här läser det och jag skriver för dem istället för mig. Folk som bara öppnar munnen för att skryta eller för att få självömka och samtidigt berätta det för alla i universum så att vi måste bry oss. Det är lite såhär att I couldn't care less. Jag har egna problem att ta itu med. Jag är fuckad, störd, beroende och en stalker. Och nu är det meningen att jag ska vara den som bär dig med. Du frågar inte ens. Du begär det. Och jag orkar inte det.

Tur att det finns några människor som fattar det också. Och som bär mig, utan att veta om det. Ni är bäst. <3

I Lejonet härskar solen, och blir stor och pompös. Det är det stolta, storslagna jagets position. Men i ännu högre grad är det viljestyrkans. Lejonet har en vilja, den allra starkaste, känner den och känner sig ha rätt till den. För Lejonet är allt som står i vägen för hans eget förverkligande oberättigat. Han har dignitet och en sann storhet, förmåga att leda och våga befinna sig i centrum. Ett starkt markerat Lejon har kunglighet över sig. Den förnäma människan. Han uttrycker ett slags suveränitet som också brukar innebära generositet mot andra, förmåga att upp­skatta andras kvaliteter och låta dem komma till uttryck. Den som känner sin egen storhet vågar erkänna andras. Lejonet håller hårt på sin integritet och tenderar att förakta svaghet.

Fast dekad, 2 – 12 augusti
Den som har solen i denna del av Lejonet sitter tryggt på sin tron, svävar aldrig i tvivel om sin förmåga och sitt värde. Det fasta Lejonet har ett starkt konservativt drag och kan drömma om den idealiserade, glittrande bilden av flydda tider. Hans säkerhet är orubblig, oavsett hur den påfrestas, vilket gör att andra känner viss beundran och respekt för honom. Han vet vad han kan och aktar sig noga för att försöka sig på vad han inte klarar av. Därför har det fasta Lejonet inte svårt att uppskatta andras förtjänster, eller att ge dem plats att uttrycka dessa.

Detta Lejon ger sig sällan in på tävlan eller konkurrens om erkännande, viss om att han med tiden ändå når allt han förtjänar. Det finns en trygghet i honom som bottnar i att han är tillfreds med sig själv. Aldrig upplever han sig som misslyckad eller otillräcklig. Inte heller går han särskilt vilse i jakten efter sitt egentliga jag. Inga identitetskriser. Det fasta Lejonet ger intryck av att ha gott om tid och aldrig vara orolig. Livet är vad det är, tycker han. Allting har ett slags självklarhet för honom, så kan känner inget större behov av att analysera eller ifrågasätta. Att finnas till är fullt till­räckligt.

Förhållandet till fadern är ganska händelsefattigt. De har ett förhållande av ömsesidig respekt och lämnar varandra ifred. Det faller sällan den ene in att trampa i den andres domäner. Det är därför inte särdeles starka känsloband mellan dem, utan mer ett tillstånd av passivt accepterande. Vi är släkt men mer är det inte med det. De förnekar inte blodsbanden, men ger dem ringa betydelse. De kan känna ett visst ansvar för varandras väl, men litar till den andres förmåga att ta vara på sig själv.


Fetstil = Stämmer enligt mig. Resten? Up to you.
Nuff said.

I dont know why they call it heartbreak. It feels like every part of my body is broken too.
Det är ju så det känns. Som att man går sönder och det finns ingenting man kan göra åt det. Man sitter där, ensam och förvirrad och gör allt för att inte gå sönder helt, men man gör det ändå. Man ligger på botten och man vet inte hur man fungerar normalt längre, för normalt är ju med honom, men han finns inte där och det känns som att hela världen fattas en. Du fattas mig. Och så sitter man där ensam, trasig och med ett hål i bröstet som det känns som att ingenting någonsin kommer att fylla igen. För man låter honom ta så mycket plats, man gör allt för honom, ger upp hela sitt liv för honom. Och han sitter där och han kvävs sakta och man fattar inte varför, för man själv mår ju bra, tycker att det är bra. Men en svacka blir för honom något som inte är så lätt att komma över. Han ältar det tills han har ältat det så mycket att han inte orkar mer och den enda utvägen är bort ifrån en, att göra slut, att dumpa en och inte titta tillbaka. "Let's be friends" my ass. Han vill inte vara ens vän. Han vill bara fly och aldrig mer se tillbaka. Och man hatar honom för det. För att man älskar honom. Du fattas mig. Why can't you understand that?

Alltså, jag skriver inte det här för att jag vill ha tillbaka någon som jag inte kan få tillbaka. Jag skriver det för att jag ärligt tror att det behövs bli skrivet. För att jag vet hur det känns när det känns som att livet går sönder. Sure, we were only together a year. But I gave him about a year and a half of my life and that is more than 8% of my life. That is a lot, considering I'm only 18. And I know it hurts. It fucking hurts more than anything, except maybe for the fact that he has been lying and walking around, doubting and not telling you that he is. Och man fattar ingenting och när man försöker göra det så kommer man bara fram till att man själv suger och att man själv har gjort allt fel. I just want to say that it isn't like that, it isn't one's fault. It's his fault, for being an insecure fucker who doesn't want to give one a chance. "I've already given you all the chances in the world." But if you loved me you'd give me even more, you'd give me new chances over and over again until we drop down dead.

But you don't. And I get it. I wasn't worth it.

I dont know why they call it heartbreak. It feels like every part of my body is broken too.
Jag kan inte hjälpa det. Jag saknar dig, så fruktansvärt mycket. Eller ja, jag saknar nog inte dig. Jag saknar det vi hade. Jag saknar tankarna jag tänkte, känslorna jag hade, dig som den som älskade mig mer än något. Fast det var inte mer än något. Du älskade aldrig ordentligt. Jag var bara ett tidsfördriv. Och det vet du själv.
The ones that you love the most are usually the ones that hurt you the most.
Jag kände dig. Jag visste vem du var och att jag var tvungen att ge upp vissa delar av mig själv för att du skulle älska mig och jag gjorde det mer än gärna. När jag bad dig om att göra detsamma för mig så sa du bara att det inte var någon idé, det skulle alltid vara så och att tro något annat skulle bara leda till besvikelse. Skillnaden var där att jag var villig att försöka mer. Jag var villig att börja lita på dig när du bara vände dig inåt och svek mig på värsta sätt. Fast det är väl bara som du är. Kanske.
If a relationship is to evolve, it must go through a series of endings.
I början tänkte jag att du kanske skulle ändra dig. Men visst frågade jag ifall du ville göra slut med mig från början? Visst gjorde jag det? Men du suckade och sa att jag skulle sluta säga det, för om jag fortsatte så skulle du bara göra det. Men vad skulle jag göra då? Du sa att du inte ville ha mig mer. Och jag frågade vad jag skulle göra för att du skulle vilja ha mig men du ville inte ha mig. "Det handlar inte om att vilja ha någon." Men jo. Det är precis vad det handlar om. Och att vilja försöka för försökandets skull. Men du kunde inte ens ge mig det.
Love is a smoke made with the fume of sighs. Being purged, a fire sparkling in lovers eyes. Being vexed, a sea nourished with lovers tears. What is it else? A madness most discreet, a choking gall and a preserving sweet.
Jag kan inte hjälpa att avsky dig. Jag hatar dig så mycket för hur du har behandlat mig. Hur du liksom smög dig in i mitt hjärta och tog så mycket mer plats än du egentligen ville ta. Och sedan blev det för mycket och istället för att lösa det så gjorde du det som säkert verkade logiskt i ditt huvud, men som du visste skulle göra mest ont. Du dumpade mig som om jag inte var värd något alls. Och jag vet att vi skildes åt som vänner. Men du har inte varit en vän. Och du har ingen rätt att undvika mig. Du har ingen rätt alls.
She's gone. I am abused, and my relief must be to loathe her.
Jag trodde du var speciell, jag gjorde verkligen det. Jag trodde att du skulle vara Den Rätte. Du och jag hade allt gemensamt. Okej, inte allt, men det viktiga, det stora, det som betydde något. Du förstod mig, jag förstod dig, fastän du vägrade att erkänna det. Tror du inte att jag fattade att "jag är trött" betydde så mycket mer? Tror du inte att jag fattade att du gick sönder varenda gång du insåg att din pappa inte gillade mig - eller dig för den delen? Tror du inte att jag fattade den verbala misshandeln du gick igenom när vi var tillsammans? Kanske var det därför du dumpade mig. För att du inte orkade ta mer skit. Men det skulle ju bara bevisa att jag aldrig var viktigare för dig än vad du var. Du betydde allt för mig. Mer än vad jag betydde. Och nu har du inte ens stake nog att höra av dig för att visa att du är ledsen för hur det tog slut mellan oss. Fast du kanske inte är ledsen. Vad vet jag. Jag känner inte dig mer.
Love is a gross exaggeration of the difference between one person and everybody else.
Nu kanske du tycker att jag är bitter som skriver det här. En bitterfitta. Men det kanske jag är och ärligt talat så har jag rätt att vara det. Du har ingen rätt att vara något annat än ledsen. De där leenderna jag har sett under mina stalkingrundor får inte vara annat än falska, för du har ingen rätt att le längre. Du har ingen rätt att vara glad. För du måste fatta hur fucking mycket du har skadat mig. Hur stark min mentala mur har blivit sedan du bestämde dig för att dra ner den helt och hållet för att sedan lämna mig fucking ensam. Ingen förtjänar att komma in hit och minst av allt du.
If we are to judge of love by its consequences, it more nearly resembles hatred than friendship.
Men visst, vi hade väl problem. Det fattar väl jag med. Men skillnaden här var att jag inte ville ge upp bara för det. Jag ville inte svika dig på det värsta sättet jag kunde komma på, jag ville inte sluta ge dig allt jag gett dig. Fast å andra sidan gav jag dig väl ingenting mer än det välbehövliga självförtroendet. Samma självförtorende som fick dig att dumpa mig för att du förtjänar bättre. Och nej, det kanske inte var så. Men jag har all rätt i världen att säga så. Du har bara rätt att hålla käften och ta emot det. För du lämnade mig. För att du inte orkade mer. För. Att. Du. Inte. ORKADE. Mer. Tack för den, assface. Tack för den.
There is no disguise that can for long conceal love where it exists or simulate it where it does not.

Det snöar här i Skövde. Inte lite heller. Snön står i meterhöga drivor och vägarna blir ständigt plogade för att man ens ska kunna komma fram. Det är helvetet för någon som hoppar på kryckor, för snödrivor och kryckor är inte direkt bästa vänner. Att halka är bara förnamnet. Att landa i en snöhög är ganska oundvikligt. Mums.

Inte för att jag klagar. Jag älskar snön, jag älskar vinterland och fluffet som ständigt ockuperar luften. Fast att vara skadad när man upplever den sista vintern när man bor hemma - en vinter som dessutom kommer att bli den vitaste vintern man kommer att uppleva och komma ihåg - är inte direkt fantastiskt. Jag vill hoppa runt i snöhögar och bygga grottor, ha snöbollskrig och göra snöänglar. Men nej, här sitter jag i en soffa, inomhus och visserligen kall, men inte på grund av snön. Men vad gör man, man kan inte få allt.

Till råga på allt är jag grymt omotiverad till typ allt, särskilt skolan. Eller ja. Engelskan. English of doom, seriously. Jag GILLAR engelska. Jag är BRA på det. Men jag HATAR engelska C. För här väljer man en kurs man tror ska vara rolig och trevlig och får en kurs där man sover igenom och sedan behöver stressa över för att man inte gör det man ska ha gjort när det ska göras. Jag tycker inte alls om kursen. Det är en waste of time och det enda bra som har kommit ur det är att jag är lite mer bekant med vissa människor.

Dessutom är jag ganska skoltrött nu med. I princip sitter jag av tiden till studenten, fastän det går så fort, för fort för att det ska vara kul. Men jag vill att det ska vara slut, så att jag kan få börja om, så att jag kan få ett nytt liv. Jag lade en intresseanmälan på en lägenhet igår och jag hoppas jag får den, eller att jag får en som är lite större. Det vore nämligen inte helt fel. Den är bara på 26 kvadratmeter. Ganska litet, men en bra start. Antar jag i alla fall. Det enda som fattas nu är ett jobb!

Jag orkar inte, blöööööööööh. Hejdå!