music

Det finns vissa saker jag aldrig berättar för någon. Saker jag aldrig har skrivit ner och kanske ibland har nuddat med tanken, men långt förträngt för att jag inte vill tänka på det. Saker som skulle få mig att gråta direkt om jag skulle ta mig den tiden att faktiskt börja tänka. Men det gör jag inte. Jag vill inte det. Jag är nöjd med att inte göra det, så jag gör inte det. Men de finns där och ibland är de så smärtsamt närvarande att jag knappt kan andas. Mitt i vardagen, mitt i ett skämt med någon annan, när vi skrattar och har det trevligt, då slår det mig och verkligheten vurpas lite. Jag ställer mig utanför min kropp och ser hur jag fortsätter skratta, fortsätter skämta, fortsätter som ingenting har hänt. Och jag undrar jämt ifall någon ser mig. Ifall det syns på mig. Men jag antar inte det. För jag har aldrig nämnt det och jag kommer antagligen aldrig att nämna det igen.

Verkligheten blir så lätt påtaglig. Jag flyr in i min fantasivärld där jag inbillar mig hur saker är, för att jag inte vet hur det är. Jag hatar att inte veta. Det är verkligen det värsta som finns. Så jag fyller ut med mina egna detaljer och ibland kan det hända att det blir bra, att jag säger åt mig att skärpa mig, vänta igen. Men oftast blir det dåligt och magen kränger sig i nervositet över att det ska vara så. Ångest. Visst, man kan fly ifrån ovissheten, lära sig att njuta av den genom att få i sig alkohol eller andra sinnesförändrande preparat, men då blir det ofta så verkligt igen så fort. Fast jag välkomnar bakfylla. Allvarligt. För det är också ett sätt att fly, ett sätt att vara någon annan. Ett sätt att låtsas att verkligheten inte är som den är. Jag flyr, ständigt, från verkligheten. Och jag hatar det. För jag hatar människor som flyr. Jag avskyr feghet. Jag avskyr därför mig själv.

Jag har lärt mig att hantera mig själv, till viss del. Den senaste tiden har jag tappat kontrollen, låtit den fula delen av mig härja fritt. Allvarligt så har jag bara varit en shitty vän och ex-flickvän. Jag har varit svinig. Och jag vet det, jag har ingen kontroll längre. Verkligheten blir så nära när jag ser honom att jag flyr, min hjärna går på reflexer och mina reflexer är att hata det som skadar mig, hata den som sårar. So I act like shit. Och det är värre när jag är full, för då släpper jag kontrollen med flit, distanserar mig från min kropp och slutar tänka. And the results are oh so bad. But I enjoy it. I really do.

Jag pratade med min mamma förut. Om allt. Och jag grät och grät och grät lite till och jag förklarade så gott jag kunde och jag bara var i verkligheten så ful och äcklig som den är. Och hon grät lite hon med, förklarade hur underbar jag är (vilket jag vet att jag är, det är bara min hjärna som spökar). Vi pratade om min framtid. Om musik. Om hur en spådam sa till henne innan hon fick mig och min närmaste syster, att ett av hennes barn skulle ha en nära relation till musik. Vem utav oss spådamen menade är ganska självklart nu. Syster har aldrig haft en särskilt nära relation till musik. Jag lever för det. Andas det. Fungerar någorlunda vettigt (inte just nu, men annars) på grund utav det. Världen är uppbyggd av musik. Kärlek är att din och min harmoni passar ihop perfekt för att skapa en outplånlig melodi i universums mörker. Och jag vacklar. Musik eller framgång? Vill jag verkligen välja det alternativet som ger mig en stabil framtid framför det jag lever och andas för? Kan jag få bådeoch? Hinner jag verkligen det? Faller jag ner död imorgon kommer det enda jag ångrar vara att jag inte tillbringat tillräcklig tid med musiken. Att jag inte chansade, att jag inte försökte. Men jag vet inte. Jag bara babblar.

Det finns vissa saker jag inte berättar för någon. Inget av det som är skrivet här är något utav det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0