50 first dates

Senaste tiden kan sammanfattas med glittrande älvor (dvs Twilight), Anton, bad mitt i natten i en svinkall sjö (Karstorp, inte Simsjön, så riktigt SÅ kallt har det inte varit), stukad fot, Dennis som tar hand om mig, nördande (rollspel, lajv, naked gaming and regular gaming), detaljer runt flytt (Falun - here I come), otrolig tur med pengar, shopping, otrolig otur med annat, Kai (min fina, fina mobil), cola, flöt, långa nätter och ljus i all anda.

Det är såhär sommaren ska vara. Jag har inte riktigt åkt någonstans och visst har jag längtat bort, men jag har ändå alltid haft något att göra. Jag har åkt runt i Västergötland, lekt med mina vänner, umgåtts med familjen, chillat hemma och allt däremellan. Jag har varit upptagen på det allra bästa sättet. Det gör mig lycklig.

Jag är lycklig.


jizz in my pants

Ja, livet. Nu vet jag vad jag ska göra till hösten. Jag ska plugga, ljud- och musikproduktion i Dalarna. Det enda problemet med det jag har just nu är att jag känner mig retarded, för jag vet inte vad jag ska göra nu, för det är massa konstig shit om att man ska registrera sig, men ändå inte, särskilt inte om man börjar första terminen och blahblah. Men men. Bara det faktumet att jag kom in på det jag ville komma in på gör mig så otroligt glad. Även om jag måste flytta långt bort (26 mil, inte så långt egentligen, men ändå) och även om jag måste lämna det liv jag har nu (det vill säga Dennis).

Den här sommaren skulle vara lugn och skön, inget jobb och bara massa chill. Men icke sa nicke, jag har sprungit runt hela dagarna och träffat människor, kört bil, åkt på hundratals utflykter och lallat runt. Inte en lugn stund, men å andra sidan stundar körkotet och flytt och andra grejor som kommer göra livet som livet ska vara. Vuxet, typ. Haha.

Nu; en rolig video:



xoxoxo

same old classic story

Sådan ångest man kan få. Idag har varit en bgajdgoajgap-dag, allt var jobbigt från och med att jag gick upp. Fast det började igår, men jag minns inte varför jag var arg igår? Eller jo, Dennis ville komma hit i morse, men jag orkade inte det och så fick jag dåligt samvete och blev på pissy-mood. Fast det inte gjorde honom något, haha. En sådan tjej jag är. Men jag var i alla fall på pissy-mood i morse och så hade jag ingen yoghurt eller något bröd, så jag fick ingen frukost. BRA BÖRJAN PÅ DAGEN. Not. Sen var mitt hår fult, men det var wear a dress-day, så jag tog på mig min klänning och went for broken down chic, typ.

Sedan var det skola och jag ba ARJEAPRJAPFAJGPA ORKAR INTEEEE. Allt sög, fick mat med komplikationer och blöh. Sedan blev allt jobbigare och jobbigare och så hade vi religion och woop, fick bara VG i projektarbete. Det tog ner mig ännu mer, bröt ihop och stack ut med Anton. Sedan hade vi dock näthandel och inget foto, så jag fick åka hem. Eller ja, till brorsans lägenhet. Där städades det och packades ihop, så fick jag åka hem. Glömde ta ut soporna, glömde aromaten. Woop. Det kanske leder till en pissy bror.

Så kom jag i alla fall hem och satte mig ner med lite engelska-shit som jag hade kvar. Fick reda på att jag slapp VG-uppgiften i affärsjuridik. Satte mig ner och tänkte igenom min situation egentligen. Kom fram till att jag förväntat mig VG i ganska mycket mer än jag får. 5/7 MVG, 2/7 VG. Det är inte dåligt, sänker inte mitt medel särskilt mycket, kanske t.o.m. höjer lite. Så då blev jag glad. Nu är allt klart och jag har bara några dagar kvar av gymnasiet. Imorgon lämnas datorerna in, ska göra kortege-listan med Anton och sedan leka med Dennis på eftermiddagen. Planerar att stanna uppe ganska länge, så att man orkar lägga sig tidigt på torsdagen, för det är sista dagen innan jag tar studenten och på fredag smäller det, wooooh!

Det är ingen tid kvar alls. Jag kommer inte få sova på hundra år. MEN DET ÄR SÅ VÄRT DET.

Puss, adjö <3

something isn't right

Idag har jag lyckats med mycket. Bland annat har jag säkrat ett MVG i Samhällskunskap och fått MVG på provet i Kristendom/Judendom. Jag är nöjd. Dessutom skrev jag uppsats på engelskan och har fått massa komplimanger för mitt skrivsätt, det är fantastiskt! Det är även fredag, vilket innebär att jag hade sovmorgon OCH slutade klockan 13! Inte för att det var speciellt. Kom hem till ett laggande internet och det sög.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga/göra. Känner mig lite ensam och försökte blidka mitt starved mood med choklad, men det fick mig bara att känna mig tjock och flötig i ansiktet, haha. Och jag fick ingen egoboost i skolan heller. Dayum. Längtar till måndag, måndagar är trevliga. Dessutom är det bara två dagar kvar på måndag, tills jag åker till Stockholm och jag vill till Stockholm so bad!

Nu vet jag dock inte vad jag ska skriva mer. Lämnar er med en musikvideo från forna dagar. Vem älskar INTE Good Charlotte?!


Puss & kram, skumbanan.


spring

Här om dagen var det dags. Dags att bege sig ner i den spindelinfesterade, mörka, renoveringsfyllda källaren för att hämta upp min själsfrände, Logan. Det var dags för den första cykelturen för i år. Länge innan jag steg ner i källaren så funderade jag över mycket. Det mest övertänkta var frågan hjälm eller inte hjälm. För, ja, hjälm = töntig. Hjälm = förstörd frisyr. Hjälm = krångligt. Det är bara massa dåliga saker med hjälmar som denna morgonen fick mig att tveka över ifall jag skulle ta på mig den där säkerhetskåpan för huvudet.

Så tänkte jag vidare och på väg ner för trappan så såg jag framför mig mina förra cykelturer. Jag såg framför mig den episka dagen då jag skulle cykla upp för en trottoarkant, när hjulet bestämde sig för att fortsätta framåt istället, samtidigt som kroppen var på väg upp. Jag såg framför mig hur jag föll, landade på knäet och händerna, hur jag låg med ansiktet några centimeter från marken. Jag mindes mina långsamma andetag och hur min ryggsäck som i slow motion sakta gled ner för min rygg för att fort glida den sista vägen ner på huvudet och ifarten drämma ner ansiktet i asfaltet. Jag mindes hur jag tänkte "min näsa.." och kände efter ifall den var hel. Jag minde hur jag reste mig upp, hur en någon random människa frågade mig ifall jag var okej och jag hörde mig själv svara "ja, jag är okej.. aj.. vänta lite..", medan jag såg mina händer komma upp till ansiktet för att dra loss läppen som fastnat i tänderna. Jag mindes smaken av blodet som började forsa och vilken panik jag fick av det. Jag mindes trippen till sjukhuset, nålen i läppen och det faktum att jag inte kunde gå ordentligt på jättelänge.

Allt det mindes jag på trippen ner till källaren. När jag stod utanför dörren till "vårat" källarrum, med nyckeln i handen så kom jag att tänka på saker min bror har sagt. "Vi har väldigt dålig balans i familjen, det har vi allihop." och "Ja, du slår ju alltid i huvudet. Allvarligt talat, varje gång du slog dig när du var liten så slog du dig i huvudet, det är inte konstigt att du är så dum."
Det sista sa han visserligen lite på skämt, men han var allvarlig i det att jag alltid slog i huvudet. Och när jag tänkte på det så kom jag att tänka på en väldigt smärtsam period som i princip innebar att jag slog i mitt huvud i bakhuvudet på min vän, vilket resulterade i en blåtira och en bula som aldrig riktigt försvunnit. Som jag har komplex för det, det är ingen annan som ser det, men jag gör det och dessutom kan man känna den om man vet vart den sitter. Det är en buckla i mitt skallben.

Så jag gick in i källarrummet, tittade på cykeln och kastade sedan en blick på hjälmen som låg i korgen i fram. Utan ytterligare en tanke satte jag på mig den, tog upp cykeln och åkte till skolan.

Better safe than sorry.

Särskilt när man är som mig och slår i huvudet hela tiden.



the way and the sandals

För er som inte hade chansen att vara på Gudstjänsten idag (som jag och mina vänner anordnat som projektarbete) så kan jag ju posta min otroligt emo vittnesbörd. Nu är jag alldeles för trött för att kommentera det. Kanske gör jag det en annan dag.

Du går på en bred, asfalterad väg, bland en massa andra ansiktslösa främlingar. Tiden går och du går på vägen, följer strömmen. Då och då går du förbi en punkt på vägen som är kantad av höga, mörka träd. Varje gång du går förbi punkten hör du en svag röst som viskar ditt namn. Något drar i dig, vill att du ska gå mot punkten, men du gör det inte, inte på länge. Dock en dag så blir känslan för överväldigande och du vänder dina steg mot punkten, knuffar dig förbi folkmängden som fortsätter följa strömmen. Du anländer vid kanten av en enorm, mörk och djup skog. En skrämmande skog med många, mörka granar och förvridna skuggor och ingenting du egentligen vill komma nära. Men mellan träden urskiljer du en stig. En smal, krokig stig, med många hinder i vägen och den är knappt synlig, men den finns, du ser den klart och du hör suset i öronen som viskar ditt namn, ropar på dig. I mörkret ser du ett ljus. Och du undrar vad som händer om du börjar följa stigen igen

Men du gör det inte. Varje dag efter att du stått där vid kanten så återvänder du och står där ett tag. Det tar väldigt lång tid innan du tar ditt första trevande steg in i skogen. Några få steg senare ångrar du dig, det är för skrämmande, för jobbigt och du vänder dig om men finner ingenting där. Du måste fortsätta framåt, tiden far framåt och likt en våg kommer den aldrig tillbaka och vänder inte om. Så du bestämmer dig för att gå mot ljuset. Du har ju inte direkt någon annanstans att ta vägen.

Du vet inte när du blir medveten om mannen som går framför dig. Det är en främling, men det känns ändå som att du vet vem det är. Som att du mött mannen innan, i havet av ansiktslösa främlingar, men samtidigt är den tanken fel, för du har aldrig sett ansiktet innan och det vet du. Du har ingen aning om vem mannen är, men du känner på dig att han är hemma, han är den som leder dig till ljuset, till ditt mål. När du faller finns han där för att hjälpa dig upp, även om han aldrig riktigt rör vid dig. Bara att han finns där får dig att resa dig igen.

En dag blir du dock skrämd. Eller känner dig trotsig, trött, allt är jobbigt. Varför går du på den stigen egentligen? Varför är allting så nytt och främmande hela tiden, vart är rutinen, vart är tryggheten från den asfalterade vägen? Vart är du på väg, varför finns det ingen där som hör dig? Du får inget svar, inget svar du är nöjd med, så du vänder dig mot skogen och går bort från stigen, fast besluten på att hitta tillbaka till dig själv, till livet. Träden rispar sönder dig, det är så mörkt att du får huvudvärk av att spänna ögonen i jakten på ljus. Snart ser du glimtar som du tror att du inbillar dig. Glimtar av ljus och prassel som du själv inte har framkallat. Andetag. Det är något i mörkret som du inte riktigt vet vad det är. Något som skrämmer dig mer än något någonsin har skrämt dig. Inte på ett sätt som ger dig en adrenalinkick, utan ett sätt som gör dig utmattad. Något stöter till ditt ben och det sista du tänker innan du sluter ögonen är ordet hjälp.

Tystnad.

Du vågar inte öppna ögonen, trots att du känner på dig att mörkret är borta. Eller, du känner det inte bara på dig, utan du ser ljus dansa bakom ögonlocken, men du vågar inte öppna ögonen i hopp om att om du fortsätter att blunda så är du inte död. Något får dina öron att spetsas. Någon nynnar. Det sprakar intill dig och hettan som har värmt din kind får dig att tro att det kanske är en eld intill dig. Du kan inte låta bli. Du öppnar ögonen.

Och där sitter han. Mannen. Hans ansikte får dig att känna som att det inte finns några problem i världen. Han ser på dig och han ler med ögon fyllda av vishet och kärlek. Han är klädd i helt vanliga kläder, kläder som du själv hade kunnat ha på dig om du hade haft chansen. Det enda du lägger märke till är hans sandaler. Man ser på honom att han är väldigt förtjust i sina gammaldags sandaler.

”Det där var nära ögat, eller vad säger du?” ler han och hjälper dig att sätta dig upp – inte för att han behöver göra det, du känner dig fullt kapabel till att sitta upp själv – men för att han innerligt verkar vilja det. Du vet inte vad du ska säga, så du är tyst.
”Du förstår,” fortsätter mannen ”att det enda du behövde göra var att fråga, så hade jag svarat, om du hade bett så hade du fått. Jag finns här för att hjälpa dig och för att jag dog för dig så är du förevigt räddad för vad som finns där ute.” Han tittar mot skogen och du följer hans blick.
”Vad var det där?” frågar du efter en lång paus.
”Upproret mot ljuset.” säger han till sist innan han tillägger;
”Är du redo att fortsätta att gå?” Om du skakar på huvudet så stannar ni kvar där ett tag till. Om du nickar så hjälper han dig upp och ni fortsätter att gå på stigen, han en bit framför med lätta steg, medan du krånglar dig fram bäst du kan. Och så fortsätter det.

Hej. För er som inte minns det, så heter jag Milja och är en av skaparna av Lejonprojektet. Jag är 18 år, och när jag var 15 hittade jag Gud. Eller ja, egentligen kan man säga att jag har hittat Gud lite pö om pö under de senaste åren, men det var då jag verkligen fick mitt första svar för att det verkligen finns någon där ute och att denne någon älskar mig mer än något annat.

Nu kanske ni undrar vad sjutton jag pratar om och varför jag drog värsta novellen innan jag började säga något över huvud taget, men den lilla historien är en slags poetiserad förklaring av hur jag ser på Gud och Jesus. Om ni inte har förstått det än, så är den lilla krångliga stigen Guds väg. Ljuset är Gud, mannen är Jesus och mörkret, det är synden. Det låter kanske väldigt hemskt att man som kristen valt att gå en väg som för det första är så fruktansvärt krånglig och onödigt svår att det ibland känns hopplöst. Det låter kanske ännu hemskare att om man blir rädd, eller inte orkar mer så är chansen stor att man förgås. Men då ser man inte det fantastiska i det heller.

Att vara kristen, att tro på Gud, är för mig som att vandra en väg som stundtals känns omöjlig. Det innebär att vara ensam, att göra fel, att bli rädd och springa in i ett mörker om och om igen. Men det innebär även att man aldrig är riktigt ensam, att man alltid har någon där som drar ut en i verkligheten igen när man behöver det. Det innebär att man har en evig vän som förklarar allt som händer, även om förklaringarna är luddiga och kanske kommer flera år efteråt.

Fast det är klart att det är olika för alla. Jag vet dock att jag är en person som väldigt ofta och väldigt medvetet springer in i skogen. Ibland för att jag behöver bli räddad. Ibland i ren protest. Men alltid finns han där, Jesus, och han räddar mig och ler mot mig och viftar med tårna i sina gamla sandaler. Och ibland skakar han på huvudet och säger åt mig att sluta tönta mig och fortsätta gå. Men han finns där. Ända sedan jag var 15 år gammal. Och känner jag honom i alla fall litegrann, så kommer han inte släppa taget om mig i första laget.

calling all skeletons

Eftermiddagen har spenderats med att spy, gråta och bli drygad på av sitt ex.

Livet leker.

Om 20 dagar åker jag till Stockholm.

walking on sunshine

De senaste tre dagarna har jag gått allt för mycket för att det ska vara kul. Fast jag måste erkänna att det har lett till att jag inte är lika trött i benen som jag skulle ha kunnat vara! I torsdags var det 50 dagar kvar till studenten och det var lika underbart som jag trodde att det skulle vara! Underbart sällskap, getting drunk och en mysig stämning ute. Success! Jag och Anton gick hem från Husaren och det var rätt jobbigt. Tog typ 45 minuter innan jag var hemma och kunde sova?! Fast vi stannade och gungade på min gamla låg- och mellanstadieskola, fast inte så länge. Anton hade ont i sin svanskota efter att ha först dragit ner mig på sig mitt på dansgolvet (haha, och då är det förvånansvärt att han bara fick ont i svanskotan, jag är inte direkt världens lättaste) och sedan ha ramlat en och en halv meter från en liten platå (typ en scen tror jag att det är?). Han hade fruktansvärt ont i fredags med. Kanske idag med(?).

Jaja, det var lyckat i alla fall. Särskilt med tanke på att jag nyss kom ihåg en sak jag helt hade tappat bort som hände, typ att någon försökte lyfta mig (gud, han - för det var en han, minns inte vem dock, haha - måste ju ha brutit ryggen eller något i försöket), hahaha. Så, eh, vart var jag? Just det. Gå.

Igår i alla fall, så var det bakisdag, vilket jag och Anton hade bestämt skulle ägnas åt pizza på Billingens Pizzeria, så dit åkte vi buss. Jag var inte så bakis egentligen, var mest lätt illamående för att jag inte hade fått ordning på vätskebalansen än. Och för att jag rökt mer än jag någonsin rökt i hela mitt liv. Kan ju ha bidragit i alla fall. Hade ju ont i nacken med (det har jag än, usch), för att jag headbangade igen. SLUTA LÅTA MIG GÖRA DET, jag ångrar det så mycket dagarna efter! Men men. Vi åkte till pizzerian och av någon anledning slutade det besöket med att jag blev kallad Viking? Jag ba what. Sen gick vi till Kvantum, köpte chips åt mig, träffade på Herr Ex-pojkväns mamma (vilket var lite awkward, men jag gillar henne jättemycket, så det var lugnt!), och sedan GICK VI HEM. Giiiick ännu merrrr. Det är långt. Jag var helt död när jag kom hem.

Men nej, det tog inte slut där heller. Idag vaknade jag 7.30 och begav mig till Göteborg. Och där gick jag runt i fyra timmar minus den tiden jag satt på pojkvänstolar och vi åt. Och just det, vi tog en liten minitripp på spårvagnen med. MEN ANNARS GICK JAG. Och nej, jag hittade inga skor.

Livet leker i vilket fall som helst!

BYES.

life as you know it

Ack livet. Ja, vad finns det mer att säga? Imorgon är det 50 dagar till studenten och det ser jag fram emot, för jag får festa med någon jag har insett är en superbra vän. Dessutom är det glittertema, och det gillar jag massor! Livet leker, solen kommer fram och jag är bäst på att starta i backe.

Fast ja, allt är väl inte bra. Jag har tappat intresset för skolan helt och hållet, vilket man kan se på det underbara resultatet jag fick på religionsprovet. Visserligen hade jag varit sjuk innan och hade inte haft ork till att plugga, men herregud, ett IG? Inte för att jag är särskilt förstörd över det, haha, det var så kul! Men jag har en uppsats/rapport-thingymajig att skriva tills på söndag och ett tal att hålla på engelskan på fredag. Och imorgon är det fest och på lördag ska jag till Göteborg. No time for school. Blech.

Imorse luktade köket tequila, det var kul! Hejdå.

i'd never run you over, i wouldn't wanna dent my car

Jag är verkligen en underbar människa när jag blir sjuk. Överallt letar jag efter någon som kan tycka synd om mig, hahaha. Fast det är ganska jobbigt. Jag märker själv att jag är sjukare nu för tiden än jag var när jag var mindre. Undrar varför. Kanske för det mer och mer bristande immunförsvaret? Kanske har all min tid inomhus framför en datorskärm äntligen gjort mig försvagad i mer än leder och i att, eh, typ uppehålla kroppsideal? Jag vet inte. Eller så beror det på det faktum att jag har sprungit omkring i typ inga kläder alls i vinter. Och har ätit mer chips än apelsiner, så att säga. Men man vet aldrig. Dessutom bryr jag mig inte särskilt mycket. Det är bara jobbigt att vara sjuk!

Jag har i alla fall spenderat lovet med lite allt möjligt. Har kört på körskolan två gånger - den första gjorde jag en väldigt lyckosam rivstart under (man måste visst släppa lite på kopplingen om man ska åka iväg) och under den andra så fick jag köra i trafiken (helt otroligt!). Dessutom har jag träffat min fina kompis Emma och det var underbart det med! Vi träffas allt för ofta, hon bor i Hjo och jag bor, eh, här. Visserligen går hon i skolan här, men det blir ändå aldrig att vi träffas. Livet kommer i vägen. Så det var kul. Dessutom har jag umgåtts med mina skolvänner, typ Wero, och så följde jag med Anton när han spelade in sitt radioprov! Robba på, säger jag bara. ;)

MEN SÅ DET BÄSTA. Jag fotade min fina systeryster och det var kuuul! Och bilderna blev bra. Här under har ni favoriten.


Snygga bilder åsido så tror jag nog att det faktum att jag låg på marken typ hela tiden antagligen var det som pushed me over the edge, så att säga. Jag var ju faktiskt lite sjuk innan med. Men nog om mig.

Glad Påsk!

you know another guy can't handle this

Man inser att det börjar gå lite för långt när man stirrar en främmande snubbe i nacken medan han klipper sig i en halvtimme och ba OMG I WANTS TO TOOOUUUCH THAT HAAAIIIRRRR... *sträckta ut armen*, typ. Men det såg så mysigt nyklippt ut. Och bruden som klippte honom smetade in produkter som skulle luktat så gooooott. Så nomnom. Och så reste han sig upp och jag hade glömt bort hur han såg ut framifrån, men så stod han och tog på sig glasögonen och OMG he was so adorable. Such a little nerd. Couldn't help smiling at him when he went to pay for his new hair. SO CUUUUTE.

And that is when it hit me. I AM SEXUALLY STARVED. Seriöst. Alltså, I don't miss, you know, sex itself. I just miss being sexual. Typ att krångla in fingrarna i underbart strävt, fint hår som luktar så underbart manligt. Att kunna krama någon och känna sig litenlitenliten. Att kunna röra vid någon och få ett underbart svar i form av ett spinnande. Mmm. Jag saknar det så otroligt mycket. Och pussar, det saknar jag mest. En söt liten puss från en underbar person liksom. LALALA. I. Am. Starved.

Men whatever, det här skulle inte handla om min sappyness!

Eller jo. För nu vet jag inte vad jag ska skriva mer.

daddy's little defect

Läser gamla lunardagboksinlägg. Jag är underbar, det är jag verkligen. Minns trettonåriga lilla mig utan någon erfarenhet av livet som bara gick efter folk som en patetisk liten hundvalp. Minns lilla trettonåringen som blev tillsammans med random kille nr 1, Per, inte för att jag var kär i honom utan för att jag var störd om jag inte tog den chansen. Sen inbillade jag mig att jag var kär för att bli dissad och sårad, haha, fail. But he was my first kiss and first make out-experience, så det får han väl kudos för. Och det kommer jag nog alltid att minnas. Åh, jag minns verkligen det. En puss på ena kinden, sen den andra och sen den ena och sen den andra. Det var en lek typ. Och sen han ba "och så en på munnen ;)" och jag ba :$ och sen så fick han en och av någon anledning så var det första han sa efteråt "Bingo!" och jag började skratta mot hans läppar. And after that, endless smooches. Until we broke up over nothing, haha. Inte för att jag trodde på att vi skulle hålla förevigt. Ett förhållande över msn med casual kissing håller inte direkt. Men ändå.

And then, Anka. Vi var tillsammans i typ 4 dagar, men jag lärde mig mer av det än jag lärt mig av något annat. We've only recently become friends again. Och hon är underbarunderbarunderbar. Önskar att vi hade kunnat vara bättre vänner, men vi behövde en paus och vi behövde lära oss att klara oss utan varandra, för vi drog bara ner varandra hela tiden. Anyway, that time has passed and now she is my future drinking buddy. Haha, hon är så rolig. God, I love her ♥

Och så var det mitt rebound efter henne, lilla Viktor. Gud, vad failat det var. Jag blev tillsammans med honom för att jag var typ.. Horny? He spent the entire trip to Norway caressing my hair and my neck. We dared Wero and Oscar (yes, yes, the same Oscar who is my recent heartbreak) to kiss and they dared us to. And we did and that's the way it went. Vi var tillsammans hela vintern typ. Jag var aldrig hemma hos honom och han inte hos mig. Vi spenderade 99% av tiden vi "umgicks" på att prata på msn och skicka kissy-faces. Ni vet (K) och (L) och andra animerade puss-smileys. Sen fick jag ett temper-tantrum och gjorde slut med honom. Egentligen var jag aldrig kär i honom och jag dampade när han sa att han älskade mig. Man ba, you don't know what love iiiiis. (Som om jag gjorde det.) Och jag behandlade honom inte rätt och han var rätt förstörd efter det, men vi lärde oss att existera i samma klass efter ett tag. Now when we meet, I get a hug, especially when I'm drunk! I was a shitty girlfriend, but come on, he was a REBOUND. And I was 14(?). You can't blame me for that.

Och så sist men inte minst, Oscar, den fantastiske pojken som förändrade mitt liv. Över ett och ett halvt år lade jag ner på oss och det var värt det, fastän vi fastnade i slutet och det blev jobbigt. Jag kan stolt säga att jag kommer att klara att vara vän med honom. Fastän jag inte riktigt är över honom än (eller jo, det är jag väl) och trots att jag kommer att bli helt FÖRSTÖRD om jag får höra att han har legat med någon annan, haha. Eller om jag får höra att han har skaffat en ny tjej. MEN DET ÄR JAG DET. And I'll get over it. I treasure his friendship too much for me to be bitching anymore. He's still my first real love. The only guy I could ever say I actually loved. Like, for real. Men, det är så sant som det är sagt. BFF!

Ack, kärleken.
Fast romantiken är typ död i mitt liv just nu.
I'm a one night stand-type of girl right now. Except that I'll never sink that low that I'll sleep with someone for just one night, haha. Jag är för kristen för det. :)

Intresseflaggan viftar på!

woop woop

Nu är det officiellt, nu har jag valt högskola. Eller ja, två stycken faktiskt. Och jag gjorde det oväntade (kanske inte för er som bara läser min blogg, men) och valde det som kommer att göra mig lycklig. Musiiik. Fast jag börjar bli orolig för att jag inte kommer att komma iiiin... För jag pallar inte anstränga mig nu. Och tänk om jag då hamnar i Borås. Sug-Borås. NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOooooooo........ Jag vet inte riktigt vad jag tänkte skriva här. Jag är inte död i alla fall, har lite ont i nacken efter att ha headbang;at lite för möe på syrrans b-day bash. MEN VAD GÖR MAN. Livet leker. Hejdå!

music is everything

Idag (det är ju faktiskt måndag nu) så fyller min fina syster år, grattis till henne!

Jag sitter för tillfället och lyssnar på gammal musik som får mig att känna mig nostalgisk. Emomusik som jag lyssnade på när livet kändes tungt och den enda trösten jag hade var musiken. Musik. Allvarligt talat så får det mig att låta så töntig som det bara kan vara, men jag har en sådan nära relation med musiken att det känns dumt att jag håller på att glida ifrån den litegrann, vilket jag gör allt för att undvika. För musiken är allt för mig. ALLT. Jag andas musik, allt är musik, inte en dag går utan att minst en melodi glider genom mitt annars väldigt stressade huvud. Jag och Stina räknade alla melodier som fastnade i mitt huvud under en skoldag och vi kom fram till 18 (kan vara 16 med). Vilket inte är lite för några timmar.

Men i alla fall. Musik. Jag andas musik (som sagt). Jag älskar musik jag kan relatera till, musik som får mig att känna - antingen med texter eller med musiken, men helst med bådeoch. Musik som får mig att tänka eller i bästa fall får mig att koppla ihop det med mitt liv. Är det inte därför vi alla gillar musik? Det uttrycker vårt innersta mörker och ljus, vårt hat och vårt hopp, vår kärlek för det minsta och det största. Det får oss att säga det som vi inte kan säga annars. Det är det enda sättet att ta sig framåt, att kunna se bakåt och skratta, gråta, eller bara vara. Livet leker eller snart dör jag. Spelar ingen roll, musiken är allt.

Jag vill bli musikproducent för en anledning. För att folk ska förstå det jag har förstått med musiken, att det är odödligt och att det inte finns något bättre än att kunna bara lyssna på något som verkligen fattar hur man tänker, fungerar, känner, andas. Det är den bästa känslan som finns och jag vill dela den med hela världen, jag vill att folk ska se upp till mig och tänka att wow, hon fattar det verkligen. Och kanske fattar jag inte. Men jag vill förstå. Jag vill se hur det fungerar där bakom, hur musiken skapas och tar sig till dina öron. Jag vill se hur folk älskar, hatar, skrattar, gråter över musiken som jag har varit med i tankeprocessen bakom. MUSIKMUSIKMUSIK. I just want to hold it in my hands and thank God that it exists. That I can create it, with nothing but my actions. That I can love it, forever and ever and ever. There I go with my riddiculous obsession with love again. But music is and will forever be the love of my live.

Anledningen till att jag skriver det här är för att jag och Anton grävde fram emomusiken från våra tonårsdagar, då livet var hårt och vi var sårbara för allt. Tur att vi kan kämpa vidare. Tur att vi har varandra :)

Godnatt!

just don't know, okay?

I know, I'm supposed to be over you now. But it's hard when I haven't just lost my drug, I've actually lost the love of my life. Or, you know, present life. I have no idea about the future. But I wish life had been different. I wish that I had understood things differently, that you had listened to me when I said that I don't need any help. I wish that you had loved me for me instead of who you wanted me to be. No wonder I was so tired all the time. I just tried so hard to please someone who couldn't be pleased. But whatever. It's a mistake I won't repeat. Atleast I hope so.

And here I go with my riddiculous obsession with love again. Men jag kan inte hjälpa det, ibland så kan jag inte låta bli att tänka på honom och på hur allt hade kunnat vara annorlunda, särskilt inte när jag har pms. Fast jag vet ju innerst inne att vi inte var bra för varandra. Han satte press på mig till att ändra mig för hans skull och jag pressade honom till att rädda mig. Fast jag ville inte det, men bara min närhet skapade liksom det. Och hur bra är man då för varandra, när den ena inte vågar vara sig själv och den andra mår piss för att den förste inte vågar just det. Så jag är lättad över att vi inte är tillsammans mer. Men jag saknarsaknarsaknar. Och min kropp vill fortfarande krypa ner intill honom i sängen för att bara existera. Och mitt hjärta slår fortfarande för honom och han är fortfarande den som kan såra mig mest. And it doesn't really piss me off, but it makes me mad that someone has that power over me. Jag vill kunna existera utan tankar på honom och på vad han gör, varför han inte ringer, hör av sig, om jag duger eller om jag är sämst. Fast jag måste ju erkänna att jag tänker mindre och mindre på honom. Fokuserar på vettigare saker. Som på mina underbara vänner.

Och livet, det knallar på. Snön har sakta börjat smälta och livet leker, skolan går bra (eller i alla fall okej) och i mars festar jag i princip varje helg. Folk jag aldrig hade kunnat tänka att de skulle vara så underbara visar sig vara några utav de bästa vännerna som finns, folk som jag har tagit mig tid till att lära känna har visat sig vara värda min tid. Och det har visat sig att de gillar mig nästan lika mycket som jag gillar dem!

Sure, jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt liv, vilken väg som är rätt. Ska jag läsa det jag verkligenverkligenverkligen vill, men kanske är dålig på och defintivt kommer att få kämpa för, eller ska jag läsa det jag är bra på, kan tänka mig att jobba med, fast som inte heller kommer leda direkt till jobb, fastän det ganska garanterat leder till jobb eventuellt? Prioritera pengar och stabil framtid eller lycka och kreativitet? Ska jag kämpa och senare kanske ge upp helt utsliten eller köra det enkla och kanske istället bli olycklig? Jag vetvetvet inte. Allvarligt, jag får ångest. Och så får man kommentarer som "man kan ju göra det man vill och samtidigt tjäna pengar" men det är ju inte direkt som att man blir musikproducent över natten. Och tänk om jag inte är bra på det. Jag dör lite. ÅNGEST. Men det är okej ändå. Livet leker. Man lever bara en gång. Herregud, vad är rätt?

Jag vet inte. Jag vet ingenting.

take a picture, it lasts longer

Det är sorgligt hur längesedan det är sedan jag tog upp kameran för att fota. Det är svårt att gå ut och göra det för 1) jag är handikappad och 2) jag är handikappad. :) Inte trodde ni väl att det skulle vara samma anledning två gånger?! Men i alla fall. Det är sorgligt, tänker ni. Hurdå sorgligt?

Jag skaffade Jude (som i det engelska namnet, inte som i en judisk person (det är förövrigt min Nikon D3000 (visst gillar ni parenteser i parenteser i parenteser?))) för att få en billig, användarvänlig systemkamera att lära mig att använda. Och jag har aldrig varit så nöjd. Fast nu är ju problemet det att jag aldrig blir riktigt nöjd, för nu vill jag ha fler objektiv. I just want artistic freedom, mmkay? Svårt när man inte som alla andra har en Canon och kan låna varandras objektiv. I can't do that. I have to buy new stuff.

Dessutom kan jag inte gå ut. Och när jag kan det så vill jag inte. Är så oinspirerad av Skövde, av slask och snö. Jag VILL inte fota snö. Jag vill fota stadsbilder, med mycket ljus, mycket färger i kontrast mot grått och dassigt. Mörker mörker mörker och sedan LJUS. En punkt som lyser upp hela bilden på ett sätt man aldrig hade kunnat tänka sig. Jag älskar att leka med ljuset. Ljuset är jag. Mörker och ljus, där har ni mig i ett nötskal.

Jag är helt enkelt inte inspirerad. Dessutom har jag världens tankar om att själv någon gång fastna på bild och vara snygg. Som min syster. Att jag en dag ska fastna och se ut precis som jag vill se ut. Lycklig, liksom. Fotad av någon som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Så att det syns liksom. Hrmh. Ofta. Man träffar aldrig några sådana människor ändå. Inte som kan få mig att se snygg ut.

Och ja, jag är ytlig. Och ja, jag gömmer mig bakom kameran. I love the spotlight just on me, I love being the center of the universe. But I can't be, so I'm perfectly happy being the one making the universe instead. Jag älskar allt vackert. För att jag liksom inte är det. Fast jag är ju det. Men inte på det sättet jag vill vara. Inte i någons ögon, inte så att någon helt randomly får för sig att ta en bild bara för att minnas hur underbar jag såg ut. AND YES, I AM TALKING ABOUT ARTSY LOOOOVE. Always this riddiculous obsession with love. But I just know Mr Right is out there, you know? But I just want him to be everything I deserve and not an asshole unless that is what I deserve. RIGHT NOW, I DON'T DESERVE THAT. Men skitsamma. Det här skulle ju handla om foton.

I miss being creative.
I miss having people compliment me on how wonderful I am behind everything from music to pictures to art.
I miss people.
I miss being loved.

Men jag kommer över det. Någon dag finns han där och vi tar våra kameror och vår musik and we get married and have kids and life will be great. I will be famous/successful and everything will be alright.

För det förtjänar jag.

Hoppas jag.

everybody likes to party on a saturday night

Har spenderat gårdagen med fekke. Idag är det 90 dagar till studenten och jag har typ börjat ångra mig för vad jag ska hitta på efter gymnasiet. Eller ja, jag vet ju att jag ska plugga. Men jag vill så gärna plugga till musikproducent, samtidigt som jag fattar att jag borde plugga dataekonomi för att det är en stabilare framtid och så. Men allt i mitt liv har lett fram mig till ett yrke inom musik. Jag lever för musik, jag andas för det. Det som hindrar mig är att jag inte vet ifall jag vågar ta chansen till att plugga något som inte leder till jobb direkt. Det som hindrar mig är det faktum att jag kanske inte är bra på det. Som i Fame, när han Kevin-killen lägger ner hela sin själ på balett och sedan inte är mer än medelmåttig. It would kill me. Fast å andra sidan, vad har jag att förlora? Hela min framtid...

I alla fall. Gårdagen spenderades med fest och trevliga människor. Det är en underbar känsla att dansa när man egentligen inte borde det, för knäet fuckar sig flera dagar efteråt. Det är underbart att vara först på dansgolvet och ha alla blickar på sig - kanske för att man skämmer ut sig, men vem bryr sig? Man lever bara en gång och snart tar jag studenten ändå. Jag sticker från den här staden och ingen kommer ändå att komma ihåg mig, so why not make an ass out of myself while I have the chance? Snart är det över och då kommer jag göra något helt annat. Men allvarligt, mig gör det inget. Jag längtar till mitt nya liv vart det än kommer att vara!

Jag är otroligt nog inte bakis idag dock. Lite öm i kroppen, men jag dansade som fan och då blir man öm hur man än försöker undkomma det. Inte för att jag försökte undkomma det, är faktiskt positivt överraskad över hur lite bakfull jag är. Liksom, ingenting. Är bara trött och, som sagt, öm. Ska dock kanske festa ikväll igen, med syster, om jag har pengar till att dra till Lidköping och orkar, typ. Idag har jag förövrigt fixat hennes fina design på bloggen, haha. Den var lite ful innan, men nu är den i alla fall respektabel! Haha. Ta inte illa upp. <3

Nu ska jag i vilket fall som helst göra något vettigt. Typ. Spela spel, haha.

music

Det finns vissa saker jag aldrig berättar för någon. Saker jag aldrig har skrivit ner och kanske ibland har nuddat med tanken, men långt förträngt för att jag inte vill tänka på det. Saker som skulle få mig att gråta direkt om jag skulle ta mig den tiden att faktiskt börja tänka. Men det gör jag inte. Jag vill inte det. Jag är nöjd med att inte göra det, så jag gör inte det. Men de finns där och ibland är de så smärtsamt närvarande att jag knappt kan andas. Mitt i vardagen, mitt i ett skämt med någon annan, när vi skrattar och har det trevligt, då slår det mig och verkligheten vurpas lite. Jag ställer mig utanför min kropp och ser hur jag fortsätter skratta, fortsätter skämta, fortsätter som ingenting har hänt. Och jag undrar jämt ifall någon ser mig. Ifall det syns på mig. Men jag antar inte det. För jag har aldrig nämnt det och jag kommer antagligen aldrig att nämna det igen.

Verkligheten blir så lätt påtaglig. Jag flyr in i min fantasivärld där jag inbillar mig hur saker är, för att jag inte vet hur det är. Jag hatar att inte veta. Det är verkligen det värsta som finns. Så jag fyller ut med mina egna detaljer och ibland kan det hända att det blir bra, att jag säger åt mig att skärpa mig, vänta igen. Men oftast blir det dåligt och magen kränger sig i nervositet över att det ska vara så. Ångest. Visst, man kan fly ifrån ovissheten, lära sig att njuta av den genom att få i sig alkohol eller andra sinnesförändrande preparat, men då blir det ofta så verkligt igen så fort. Fast jag välkomnar bakfylla. Allvarligt. För det är också ett sätt att fly, ett sätt att vara någon annan. Ett sätt att låtsas att verkligheten inte är som den är. Jag flyr, ständigt, från verkligheten. Och jag hatar det. För jag hatar människor som flyr. Jag avskyr feghet. Jag avskyr därför mig själv.

Jag har lärt mig att hantera mig själv, till viss del. Den senaste tiden har jag tappat kontrollen, låtit den fula delen av mig härja fritt. Allvarligt så har jag bara varit en shitty vän och ex-flickvän. Jag har varit svinig. Och jag vet det, jag har ingen kontroll längre. Verkligheten blir så nära när jag ser honom att jag flyr, min hjärna går på reflexer och mina reflexer är att hata det som skadar mig, hata den som sårar. So I act like shit. Och det är värre när jag är full, för då släpper jag kontrollen med flit, distanserar mig från min kropp och slutar tänka. And the results are oh so bad. But I enjoy it. I really do.

Jag pratade med min mamma förut. Om allt. Och jag grät och grät och grät lite till och jag förklarade så gott jag kunde och jag bara var i verkligheten så ful och äcklig som den är. Och hon grät lite hon med, förklarade hur underbar jag är (vilket jag vet att jag är, det är bara min hjärna som spökar). Vi pratade om min framtid. Om musik. Om hur en spådam sa till henne innan hon fick mig och min närmaste syster, att ett av hennes barn skulle ha en nära relation till musik. Vem utav oss spådamen menade är ganska självklart nu. Syster har aldrig haft en särskilt nära relation till musik. Jag lever för det. Andas det. Fungerar någorlunda vettigt (inte just nu, men annars) på grund utav det. Världen är uppbyggd av musik. Kärlek är att din och min harmoni passar ihop perfekt för att skapa en outplånlig melodi i universums mörker. Och jag vacklar. Musik eller framgång? Vill jag verkligen välja det alternativet som ger mig en stabil framtid framför det jag lever och andas för? Kan jag få bådeoch? Hinner jag verkligen det? Faller jag ner död imorgon kommer det enda jag ångrar vara att jag inte tillbringat tillräcklig tid med musiken. Att jag inte chansade, att jag inte försökte. Men jag vet inte. Jag bara babblar.

Det finns vissa saker jag inte berättar för någon. Inget av det som är skrivet här är något utav det.

cold and hurt

Det snöar här i Skövde. Inte lite heller. Snön står i meterhöga drivor och vägarna blir ständigt plogade för att man ens ska kunna komma fram. Det är helvetet för någon som hoppar på kryckor, för snödrivor och kryckor är inte direkt bästa vänner. Att halka är bara förnamnet. Att landa i en snöhög är ganska oundvikligt. Mums.

Inte för att jag klagar. Jag älskar snön, jag älskar vinterland och fluffet som ständigt ockuperar luften. Fast att vara skadad när man upplever den sista vintern när man bor hemma - en vinter som dessutom kommer att bli den vitaste vintern man kommer att uppleva och komma ihåg - är inte direkt fantastiskt. Jag vill hoppa runt i snöhögar och bygga grottor, ha snöbollskrig och göra snöänglar. Men nej, här sitter jag i en soffa, inomhus och visserligen kall, men inte på grund av snön. Men vad gör man, man kan inte få allt.

Till råga på allt är jag grymt omotiverad till typ allt, särskilt skolan. Eller ja. Engelskan. English of doom, seriously. Jag GILLAR engelska. Jag är BRA på det. Men jag HATAR engelska C. För här väljer man en kurs man tror ska vara rolig och trevlig och får en kurs där man sover igenom och sedan behöver stressa över för att man inte gör det man ska ha gjort när det ska göras. Jag tycker inte alls om kursen. Det är en waste of time och det enda bra som har kommit ur det är att jag är lite mer bekant med vissa människor.

Dessutom är jag ganska skoltrött nu med. I princip sitter jag av tiden till studenten, fastän det går så fort, för fort för att det ska vara kul. Men jag vill att det ska vara slut, så att jag kan få börja om, så att jag kan få ett nytt liv. Jag lade en intresseanmälan på en lägenhet igår och jag hoppas jag får den, eller att jag får en som är lite större. Det vore nämligen inte helt fel. Den är bara på 26 kvadratmeter. Ganska litet, men en bra start. Antar jag i alla fall. Det enda som fattas nu är ett jobb!

Jag orkar inte, blöööööööööh. Hejdå!

om nom nom

Idag blev jag skadad igen. IGEN. Mitt knä hoppade helt randomly ur led och vi var tvungna att ringa 112 för att det inte hoppade tillbaka och jag fick bara mer och mer panik typ. De sa åt mig att lugna ner mig, och att de skulle skicka någon, vilket de gjorde. Så fort de kom för att titta på det så kunde de flytta tillbaka knäet och det var ju trevligt i alla fall. De lindade knäet and off I was to school, på kryckor. Jag hatar kryckor, men det gjorde inte så ont under dagen sen i alla fall. Det gör mest ont nu, men jag är rätt trött i benen med. Jag hatar att vara skadad.

Det värsta med att inte kunna böja sitt knä är nog att man inte får träna på ett tag nu. Jag hatar att inte träna, jag känner mig så mycket tjockare än vanligt, det är jobbigt. Dessutom så kan jag inte övningsköra nu heller, för jag kommer knappast nå fram till pedalerna. Dessutom måste jag böja knäet massa när jag sitter bakom ratten, annars når jag inte fram. Och jag som ville ta körkort i april. Verkar inte så just nu i alla fall och det är sämst.

Dessutom kan min hjärna inte låta bli att önska att man hade kvar en viss person i sitt liv så att man skulle kunna få lite sympati. För han om någon skulle förstå det här med att inte kunna köra och så. Dessutom förstod han mig överlag och fattade att jag behövde gnälla ibland. Gav mig den sympati jag behöver. Nu får jag väl bara tycka synd om mig själv. Jag hatar att tycka synd om mig själv. Blä.

Men allt är inte dåligt, mitt hår är supersnyggt och dessutom får jag sovmorgon imorgon och antagligen på fredag med, för mamma och Heikki vill inte låta mig ta bussen, för de har fått för sig att jag inte kan gå i snön. Medger att snön medför lite problem va, men jag är inte helt handikappad! Jag är ju faktiskt en ganska självständig mäninska. Förutom när jag skriker i panik förstås, men vad gör man. Jag har ju alltid MLIA till att muntra upp mig.
Today, I typed "om nom nom" into Urban Dictionary. My result? "the sound zombies make when chewing on your flesh." MLIA.

Tidigare inlägg
RSS 2.0