rawrsaidthelion

I know, I'm supposed to be over you now. But it's hard when I haven't just lost my drug, I've actually lost the love of my life. Or, you know, present life. I have no idea about the future. But I wish life had been different. I wish that I had understood things differently, that you had listened to me when I said that I don't need any help. I wish that you had loved me for me instead of who you wanted me to be. No wonder I was so tired all the time. I just tried so hard to please someone who couldn't be pleased. But whatever. It's a mistake I won't repeat. Atleast I hope so.

And here I go with my riddiculous obsession with love again. Men jag kan inte hjälpa det, ibland så kan jag inte låta bli att tänka på honom och på hur allt hade kunnat vara annorlunda, särskilt inte när jag har pms. Fast jag vet ju innerst inne att vi inte var bra för varandra. Han satte press på mig till att ändra mig för hans skull och jag pressade honom till att rädda mig. Fast jag ville inte det, men bara min närhet skapade liksom det. Och hur bra är man då för varandra, när den ena inte vågar vara sig själv och den andra mår piss för att den förste inte vågar just det. Så jag är lättad över att vi inte är tillsammans mer. Men jag saknarsaknarsaknar. Och min kropp vill fortfarande krypa ner intill honom i sängen för att bara existera. Och mitt hjärta slår fortfarande för honom och han är fortfarande den som kan såra mig mest. And it doesn't really piss me off, but it makes me mad that someone has that power over me. Jag vill kunna existera utan tankar på honom och på vad han gör, varför han inte ringer, hör av sig, om jag duger eller om jag är sämst. Fast jag måste ju erkänna att jag tänker mindre och mindre på honom. Fokuserar på vettigare saker. Som på mina underbara vänner.

Och livet, det knallar på. Snön har sakta börjat smälta och livet leker, skolan går bra (eller i alla fall okej) och i mars festar jag i princip varje helg. Folk jag aldrig hade kunnat tänka att de skulle vara så underbara visar sig vara några utav de bästa vännerna som finns, folk som jag har tagit mig tid till att lära känna har visat sig vara värda min tid. Och det har visat sig att de gillar mig nästan lika mycket som jag gillar dem!

Sure, jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt liv, vilken väg som är rätt. Ska jag läsa det jag verkligenverkligenverkligen vill, men kanske är dålig på och defintivt kommer att få kämpa för, eller ska jag läsa det jag är bra på, kan tänka mig att jobba med, fast som inte heller kommer leda direkt till jobb, fastän det ganska garanterat leder till jobb eventuellt? Prioritera pengar och stabil framtid eller lycka och kreativitet? Ska jag kämpa och senare kanske ge upp helt utsliten eller köra det enkla och kanske istället bli olycklig? Jag vetvetvet inte. Allvarligt, jag får ångest. Och så får man kommentarer som "man kan ju göra det man vill och samtidigt tjäna pengar" men det är ju inte direkt som att man blir musikproducent över natten. Och tänk om jag inte är bra på det. Jag dör lite. ÅNGEST. Men det är okej ändå. Livet leker. Man lever bara en gång. Herregud, vad är rätt?

Jag vet inte. Jag vet ingenting.