rawrsaidthelion

Man inser att det börjar gå lite för långt när man stirrar en främmande snubbe i nacken medan han klipper sig i en halvtimme och ba OMG I WANTS TO TOOOUUUCH THAT HAAAIIIRRRR... *sträckta ut armen*, typ. Men det såg så mysigt nyklippt ut. Och bruden som klippte honom smetade in produkter som skulle luktat så gooooott. Så nomnom. Och så reste han sig upp och jag hade glömt bort hur han såg ut framifrån, men så stod han och tog på sig glasögonen och OMG he was so adorable. Such a little nerd. Couldn't help smiling at him when he went to pay for his new hair. SO CUUUUTE.

And that is when it hit me. I AM SEXUALLY STARVED. Seriöst. Alltså, I don't miss, you know, sex itself. I just miss being sexual. Typ att krångla in fingrarna i underbart strävt, fint hår som luktar så underbart manligt. Att kunna krama någon och känna sig litenlitenliten. Att kunna röra vid någon och få ett underbart svar i form av ett spinnande. Mmm. Jag saknar det så otroligt mycket. Och pussar, det saknar jag mest. En söt liten puss från en underbar person liksom. LALALA. I. Am. Starved.

Men whatever, det här skulle inte handla om min sappyness!

Eller jo. För nu vet jag inte vad jag ska skriva mer.

It’s easy to lose yourself. Om man inte vet vart man ska titta så är det i princip omöjligt att hitta den del av en själv som man trivs så mycket i. Jag vet inte. Det känns som att hela jag har fallit ihop och nu har jag byggt upp mig själv igen. Mer ärrad och skadad än någonsin, med mörker som omsluter mig, men jag är här och jag står stark. Jag står på mina två fötter och ser framåt, lever i nuet och längtar efter något mer. Och ju mer jag står på egna ben efter att ha blottat min själ för någon som bara slängde bort det, ju starkare blir muren runtomkring mig, väggen som separerar mig från resten av världen.

 

Och jag hatar det. Gud, jag vet inte ens vad jag ska skriva mer. Jag vet bara att jag stänger in mig själv igen och jag gillar inte när jag gör det, jag trivs med att vara öppen och jag trivs med att vara mig själv. Men varför gör det då så ont? Varför är det då så jobbigt att vara mig när den enda jag någonsin velat ha, den enda jag någonsin skulle kunna lita på älskar mig mer än något inte gör det längre? För att jag är mig. Och för att han inte förstod mig, eller fick mig att inbilla att jag har mer problem än jag har. För jag har inga problem egentligen. Det är bara min personlighet, mitt sätt, att störa mig på saker, att göra saker större än de är. Jag pratar om mörker och murar och ärr och ensamhet, men verkligheten skiljer sig från det jag berättar. Jag har bara tendens att måla upp saker för att förstå dem. Och han fattar inte det, fattade det inte och sköt undan mig för att han trodde att han inte kunde rädda mig. Men han räddade mig varje dag, bara genom att älska mig. Men whatever. I don’t want him back.

 

Folk hatar mig för att jag gör som jag gör. Och jag är medveten om att folk som ska föreställa mina vänner snackar skit om mig, precis som de gör om varandra när de är ensamma med mig. Och nej, nu menar jag inte Er, jag har ingen aning om ifall ni snackar skit om mig och om ni gör det så kunde jag inte bry mig mindre. För jag har inte varit något annat än mig själv med er och gillar ni det inte så fuck you. Men andra. Andra personer som så ofta har snackat skit om varandra med mig snackar säkert skit om mig nu när jag inte är med dem. Folk hatar mig för mitt beteende och för hur jag fungerar, för vem jag är. Men det skiter jag också i. Om folk tar mig tillräckligt mycket på allvar för att störa sig på mig så får de skylla sig själva.

 

Men ja, det är lätt att förlora sig själv. Eller kanske inbillar man sig bara att man har förlorat sig själv för att slippa inse faktum att det är den här personen man är. Kanske säger man att ingen vet vem man är för att man i själva verket vägrar släppa in personer, vägrar erkänna att man är dålig ibland, att man är en hemsk människa som tänker och gör hemska saker? Kanske säger man ”Du har ingen aning om vem jag är.” för att man försöker gömma att de gör de visst, de känner än mer än vad man själv gör. De ser hur man reagerar, hör hur man säger och läser mellan raderna. Kanske säger man bara att man är ett mysterium för att man hoppas att det finns en sida som är någorlunda älskvärd där inne i mörkret och det äckliga som är en själv? Kanske söker man kärlek hos fel personer för att för en gångs skull slippa känna sig som den urvridna, stinkande trasan man är? Kanske letar man bekräftelse för att slippa känna sig som den personen man är.

 

Jag dricker för att slippa tänka. Jag drar i mig alkohol för att jag inte vill känna mer, jag vill vara den underbara människan som jag känner mig som när jag är full. Jag vill vara den personen som inte riktigt tänker, vars huvud är fyllt av den behagliga dimman förknippad med alkohol. I think therefor I am. I think therefor I drink. Jag försöker bara fungera normalt. But I am a strong girl with a bright future. Och jag är stark nog att erkänna att jag inte är stark hela tiden. And fuck you for holding this against me.

Läser gamla lunardagboksinlägg. Jag är underbar, det är jag verkligen. Minns trettonåriga lilla mig utan någon erfarenhet av livet som bara gick efter folk som en patetisk liten hundvalp. Minns lilla trettonåringen som blev tillsammans med random kille nr 1, Per, inte för att jag var kär i honom utan för att jag var störd om jag inte tog den chansen. Sen inbillade jag mig att jag var kär för att bli dissad och sårad, haha, fail. But he was my first kiss and first make out-experience, så det får han väl kudos för. Och det kommer jag nog alltid att minnas. Åh, jag minns verkligen det. En puss på ena kinden, sen den andra och sen den ena och sen den andra. Det var en lek typ. Och sen han ba "och så en på munnen ;)" och jag ba :$ och sen så fick han en och av någon anledning så var det första han sa efteråt "Bingo!" och jag började skratta mot hans läppar. And after that, endless smooches. Until we broke up over nothing, haha. Inte för att jag trodde på att vi skulle hålla förevigt. Ett förhållande över msn med casual kissing håller inte direkt. Men ändå.

And then, Anka. Vi var tillsammans i typ 4 dagar, men jag lärde mig mer av det än jag lärt mig av något annat. We've only recently become friends again. Och hon är underbarunderbarunderbar. Önskar att vi hade kunnat vara bättre vänner, men vi behövde en paus och vi behövde lära oss att klara oss utan varandra, för vi drog bara ner varandra hela tiden. Anyway, that time has passed and now she is my future drinking buddy. Haha, hon är så rolig. God, I love her ♥

Och så var det mitt rebound efter henne, lilla Viktor. Gud, vad failat det var. Jag blev tillsammans med honom för att jag var typ.. Horny? He spent the entire trip to Norway caressing my hair and my neck. We dared Wero and Oscar (yes, yes, the same Oscar who is my recent heartbreak) to kiss and they dared us to. And we did and that's the way it went. Vi var tillsammans hela vintern typ. Jag var aldrig hemma hos honom och han inte hos mig. Vi spenderade 99% av tiden vi "umgicks" på att prata på msn och skicka kissy-faces. Ni vet (K) och (L) och andra animerade puss-smileys. Sen fick jag ett temper-tantrum och gjorde slut med honom. Egentligen var jag aldrig kär i honom och jag dampade när han sa att han älskade mig. Man ba, you don't know what love iiiiis. (Som om jag gjorde det.) Och jag behandlade honom inte rätt och han var rätt förstörd efter det, men vi lärde oss att existera i samma klass efter ett tag. Now when we meet, I get a hug, especially when I'm drunk! I was a shitty girlfriend, but come on, he was a REBOUND. And I was 14(?). You can't blame me for that.

Och så sist men inte minst, Oscar, den fantastiske pojken som förändrade mitt liv. Över ett och ett halvt år lade jag ner på oss och det var värt det, fastän vi fastnade i slutet och det blev jobbigt. Jag kan stolt säga att jag kommer att klara att vara vän med honom. Fastän jag inte riktigt är över honom än (eller jo, det är jag väl) och trots att jag kommer att bli helt FÖRSTÖRD om jag får höra att han har legat med någon annan, haha. Eller om jag får höra att han har skaffat en ny tjej. MEN DET ÄR JAG DET. And I'll get over it. I treasure his friendship too much for me to be bitching anymore. He's still my first real love. The only guy I could ever say I actually loved. Like, for real. Men, det är så sant som det är sagt. BFF!

Ack, kärleken.
Fast romantiken är typ död i mitt liv just nu.
I'm a one night stand-type of girl right now. Except that I'll never sink that low that I'll sleep with someone for just one night, haha. Jag är för kristen för det. :)

Intresseflaggan viftar på!

Nu är det officiellt, nu har jag valt högskola. Eller ja, två stycken faktiskt. Och jag gjorde det oväntade (kanske inte för er som bara läser min blogg, men) och valde det som kommer att göra mig lycklig. Musiiik. Fast jag börjar bli orolig för att jag inte kommer att komma iiiin... För jag pallar inte anstränga mig nu. Och tänk om jag då hamnar i Borås. Sug-Borås. NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOooooooo........ Jag vet inte riktigt vad jag tänkte skriva här. Jag är inte död i alla fall, har lite ont i nacken efter att ha headbang;at lite för möe på syrrans b-day bash. MEN VAD GÖR MAN. Livet leker. Hejdå!

One moment I feel like it's okay, we can do this, we can actually live close to eachother and feel like we belong in some way. I love you so much. So. Much. And yet somehow, you can make me feel so small. Everything I do is wrong and I wonder, why am I trying? I'll be leaving in a few months, you'll get rid of me then. We get along and I'm happy and you're happy, but suddenly you snap and I snap back. And you say that you're sorry that you're such a bad person that everybody has to hate all the time. And it gets awkward. I just wish you loved me back. But no. I don't deserve love anymore and the least from you. It sucks. I miss you.

Förövrigt har vi fått in pengar till projektarbetet nu. Gud är verkligen på vår sida i det här!

Idag (det är ju faktiskt måndag nu) så fyller min fina syster år, grattis till henne!

Jag sitter för tillfället och lyssnar på gammal musik som får mig att känna mig nostalgisk. Emomusik som jag lyssnade på när livet kändes tungt och den enda trösten jag hade var musiken. Musik. Allvarligt talat så får det mig att låta så töntig som det bara kan vara, men jag har en sådan nära relation med musiken att det känns dumt att jag håller på att glida ifrån den litegrann, vilket jag gör allt för att undvika. För musiken är allt för mig. ALLT. Jag andas musik, allt är musik, inte en dag går utan att minst en melodi glider genom mitt annars väldigt stressade huvud. Jag och Stina räknade alla melodier som fastnade i mitt huvud under en skoldag och vi kom fram till 18 (kan vara 16 med). Vilket inte är lite för några timmar.

Men i alla fall. Musik. Jag andas musik (som sagt). Jag älskar musik jag kan relatera till, musik som får mig att känna - antingen med texter eller med musiken, men helst med bådeoch. Musik som får mig att tänka eller i bästa fall får mig att koppla ihop det med mitt liv. Är det inte därför vi alla gillar musik? Det uttrycker vårt innersta mörker och ljus, vårt hat och vårt hopp, vår kärlek för det minsta och det största. Det får oss att säga det som vi inte kan säga annars. Det är det enda sättet att ta sig framåt, att kunna se bakåt och skratta, gråta, eller bara vara. Livet leker eller snart dör jag. Spelar ingen roll, musiken är allt.

Jag vill bli musikproducent för en anledning. För att folk ska förstå det jag har förstått med musiken, att det är odödligt och att det inte finns något bättre än att kunna bara lyssna på något som verkligen fattar hur man tänker, fungerar, känner, andas. Det är den bästa känslan som finns och jag vill dela den med hela världen, jag vill att folk ska se upp till mig och tänka att wow, hon fattar det verkligen. Och kanske fattar jag inte. Men jag vill förstå. Jag vill se hur det fungerar där bakom, hur musiken skapas och tar sig till dina öron. Jag vill se hur folk älskar, hatar, skrattar, gråter över musiken som jag har varit med i tankeprocessen bakom. MUSIKMUSIKMUSIK. I just want to hold it in my hands and thank God that it exists. That I can create it, with nothing but my actions. That I can love it, forever and ever and ever. There I go with my riddiculous obsession with love again. But music is and will forever be the love of my live.

Anledningen till att jag skriver det här är för att jag och Anton grävde fram emomusiken från våra tonårsdagar, då livet var hårt och vi var sårbara för allt. Tur att vi kan kämpa vidare. Tur att vi har varandra :)

Godnatt!

Jag är vän med de som förtjänar det.

Weak, transient effect:
This morning you may experience a real conflict between feelings and reason, or you may have a very fruitful dialogue about the state of your soul, either internally or with another person. In the first instance, old habits, prejudices and childhood patterns of thought are very likely to take precedence over what you usually consider reasonable; obviously this is not a good time to enter into delicate negotiations or to engage in an important discussion. As for the other side of this influence, this is a good time to withdraw by yourself or with another person and get in touch with your feelings. As long as you recognize that your emotions are emotions rather than rational judgments, you will not have trouble with this influence. In fact, you can learn a great deal about yourself, because your feelings are very clear. - Personal Horoscope, astro.com

På grund av den första raden som är fetstilad tänker jag inte ge mig in i dramat jag sakta men säkert blivit indragen i. Jag tänker inte kommentera det. Jag är vän med de som är vänner med mig, end of story.
På grund av den andra raden så tänker jag fortsätta min trend med att stanna hemma i pyjamas hela dagen. Tack och lov så står det att jag kan klara av den här dagen om jag vet vad jag känner och jag vet verkligen vad jag känner. No reason to get dressed though. Idag är en dag för chill. Idag är en dag för bara mitt och Guds sällskap, wooh!
Förresten kan ni nog vänta er mer av dessa personliga horoskop uppskrivna, för de stämmer så bra. Och jaja, jag är kristen och får inte tro på sådant, men fu, jag tror på vad jag vill och Gud älskar mig ändå. Dessutom stämmer det för bra för att vara falskt. Och jag skiter i om det stämmer för att jag letar likheter. I am happy living in my bubble.

I know, I'm supposed to be over you now. But it's hard when I haven't just lost my drug, I've actually lost the love of my life. Or, you know, present life. I have no idea about the future. But I wish life had been different. I wish that I had understood things differently, that you had listened to me when I said that I don't need any help. I wish that you had loved me for me instead of who you wanted me to be. No wonder I was so tired all the time. I just tried so hard to please someone who couldn't be pleased. But whatever. It's a mistake I won't repeat. Atleast I hope so.

And here I go with my riddiculous obsession with love again. Men jag kan inte hjälpa det, ibland så kan jag inte låta bli att tänka på honom och på hur allt hade kunnat vara annorlunda, särskilt inte när jag har pms. Fast jag vet ju innerst inne att vi inte var bra för varandra. Han satte press på mig till att ändra mig för hans skull och jag pressade honom till att rädda mig. Fast jag ville inte det, men bara min närhet skapade liksom det. Och hur bra är man då för varandra, när den ena inte vågar vara sig själv och den andra mår piss för att den förste inte vågar just det. Så jag är lättad över att vi inte är tillsammans mer. Men jag saknarsaknarsaknar. Och min kropp vill fortfarande krypa ner intill honom i sängen för att bara existera. Och mitt hjärta slår fortfarande för honom och han är fortfarande den som kan såra mig mest. And it doesn't really piss me off, but it makes me mad that someone has that power over me. Jag vill kunna existera utan tankar på honom och på vad han gör, varför han inte ringer, hör av sig, om jag duger eller om jag är sämst. Fast jag måste ju erkänna att jag tänker mindre och mindre på honom. Fokuserar på vettigare saker. Som på mina underbara vänner.

Och livet, det knallar på. Snön har sakta börjat smälta och livet leker, skolan går bra (eller i alla fall okej) och i mars festar jag i princip varje helg. Folk jag aldrig hade kunnat tänka att de skulle vara så underbara visar sig vara några utav de bästa vännerna som finns, folk som jag har tagit mig tid till att lära känna har visat sig vara värda min tid. Och det har visat sig att de gillar mig nästan lika mycket som jag gillar dem!

Sure, jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt liv, vilken väg som är rätt. Ska jag läsa det jag verkligenverkligenverkligen vill, men kanske är dålig på och defintivt kommer att få kämpa för, eller ska jag läsa det jag är bra på, kan tänka mig att jobba med, fast som inte heller kommer leda direkt till jobb, fastän det ganska garanterat leder till jobb eventuellt? Prioritera pengar och stabil framtid eller lycka och kreativitet? Ska jag kämpa och senare kanske ge upp helt utsliten eller köra det enkla och kanske istället bli olycklig? Jag vetvetvet inte. Allvarligt, jag får ångest. Och så får man kommentarer som "man kan ju göra det man vill och samtidigt tjäna pengar" men det är ju inte direkt som att man blir musikproducent över natten. Och tänk om jag inte är bra på det. Jag dör lite. ÅNGEST. Men det är okej ändå. Livet leker. Man lever bara en gång. Herregud, vad är rätt?

Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Det är sorgligt hur längesedan det är sedan jag tog upp kameran för att fota. Det är svårt att gå ut och göra det för 1) jag är handikappad och 2) jag är handikappad. :) Inte trodde ni väl att det skulle vara samma anledning två gånger?! Men i alla fall. Det är sorgligt, tänker ni. Hurdå sorgligt?

Jag skaffade Jude (som i det engelska namnet, inte som i en judisk person (det är förövrigt min Nikon D3000 (visst gillar ni parenteser i parenteser i parenteser?))) för att få en billig, användarvänlig systemkamera att lära mig att använda. Och jag har aldrig varit så nöjd. Fast nu är ju problemet det att jag aldrig blir riktigt nöjd, för nu vill jag ha fler objektiv. I just want artistic freedom, mmkay? Svårt när man inte som alla andra har en Canon och kan låna varandras objektiv. I can't do that. I have to buy new stuff.

Dessutom kan jag inte gå ut. Och när jag kan det så vill jag inte. Är så oinspirerad av Skövde, av slask och snö. Jag VILL inte fota snö. Jag vill fota stadsbilder, med mycket ljus, mycket färger i kontrast mot grått och dassigt. Mörker mörker mörker och sedan LJUS. En punkt som lyser upp hela bilden på ett sätt man aldrig hade kunnat tänka sig. Jag älskar att leka med ljuset. Ljuset är jag. Mörker och ljus, där har ni mig i ett nötskal.

Jag är helt enkelt inte inspirerad. Dessutom har jag världens tankar om att själv någon gång fastna på bild och vara snygg. Som min syster. Att jag en dag ska fastna och se ut precis som jag vill se ut. Lycklig, liksom. Fotad av någon som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Så att det syns liksom. Hrmh. Ofta. Man träffar aldrig några sådana människor ändå. Inte som kan få mig att se snygg ut.

Och ja, jag är ytlig. Och ja, jag gömmer mig bakom kameran. I love the spotlight just on me, I love being the center of the universe. But I can't be, so I'm perfectly happy being the one making the universe instead. Jag älskar allt vackert. För att jag liksom inte är det. Fast jag är ju det. Men inte på det sättet jag vill vara. Inte i någons ögon, inte så att någon helt randomly får för sig att ta en bild bara för att minnas hur underbar jag såg ut. AND YES, I AM TALKING ABOUT ARTSY LOOOOVE. Always this riddiculous obsession with love. But I just know Mr Right is out there, you know? But I just want him to be everything I deserve and not an asshole unless that is what I deserve. RIGHT NOW, I DON'T DESERVE THAT. Men skitsamma. Det här skulle ju handla om foton.

I miss being creative.
I miss having people compliment me on how wonderful I am behind everything from music to pictures to art.
I miss people.
I miss being loved.

Men jag kommer över det. Någon dag finns han där och vi tar våra kameror och vår musik and we get married and have kids and life will be great. I will be famous/successful and everything will be alright.

För det förtjänar jag.

Hoppas jag.

Har spenderat gårdagen med fekke. Idag är det 90 dagar till studenten och jag har typ börjat ångra mig för vad jag ska hitta på efter gymnasiet. Eller ja, jag vet ju att jag ska plugga. Men jag vill så gärna plugga till musikproducent, samtidigt som jag fattar att jag borde plugga dataekonomi för att det är en stabilare framtid och så. Men allt i mitt liv har lett fram mig till ett yrke inom musik. Jag lever för musik, jag andas för det. Det som hindrar mig är att jag inte vet ifall jag vågar ta chansen till att plugga något som inte leder till jobb direkt. Det som hindrar mig är det faktum att jag kanske inte är bra på det. Som i Fame, när han Kevin-killen lägger ner hela sin själ på balett och sedan inte är mer än medelmåttig. It would kill me. Fast å andra sidan, vad har jag att förlora? Hela min framtid...

I alla fall. Gårdagen spenderades med fest och trevliga människor. Det är en underbar känsla att dansa när man egentligen inte borde det, för knäet fuckar sig flera dagar efteråt. Det är underbart att vara först på dansgolvet och ha alla blickar på sig - kanske för att man skämmer ut sig, men vem bryr sig? Man lever bara en gång och snart tar jag studenten ändå. Jag sticker från den här staden och ingen kommer ändå att komma ihåg mig, so why not make an ass out of myself while I have the chance? Snart är det över och då kommer jag göra något helt annat. Men allvarligt, mig gör det inget. Jag längtar till mitt nya liv vart det än kommer att vara!

Jag är otroligt nog inte bakis idag dock. Lite öm i kroppen, men jag dansade som fan och då blir man öm hur man än försöker undkomma det. Inte för att jag försökte undkomma det, är faktiskt positivt överraskad över hur lite bakfull jag är. Liksom, ingenting. Är bara trött och, som sagt, öm. Ska dock kanske festa ikväll igen, med syster, om jag har pengar till att dra till Lidköping och orkar, typ. Idag har jag förövrigt fixat hennes fina design på bloggen, haha. Den var lite ful innan, men nu är den i alla fall respektabel! Haha. Ta inte illa upp. <3

Nu ska jag i vilket fall som helst göra något vettigt. Typ. Spela spel, haha.