rawrsaidthelion

Det är sorgligt hur längesedan det är sedan jag tog upp kameran för att fota. Det är svårt att gå ut och göra det för 1) jag är handikappad och 2) jag är handikappad. :) Inte trodde ni väl att det skulle vara samma anledning två gånger?! Men i alla fall. Det är sorgligt, tänker ni. Hurdå sorgligt?

Jag skaffade Jude (som i det engelska namnet, inte som i en judisk person (det är förövrigt min Nikon D3000 (visst gillar ni parenteser i parenteser i parenteser?))) för att få en billig, användarvänlig systemkamera att lära mig att använda. Och jag har aldrig varit så nöjd. Fast nu är ju problemet det att jag aldrig blir riktigt nöjd, för nu vill jag ha fler objektiv. I just want artistic freedom, mmkay? Svårt när man inte som alla andra har en Canon och kan låna varandras objektiv. I can't do that. I have to buy new stuff.

Dessutom kan jag inte gå ut. Och när jag kan det så vill jag inte. Är så oinspirerad av Skövde, av slask och snö. Jag VILL inte fota snö. Jag vill fota stadsbilder, med mycket ljus, mycket färger i kontrast mot grått och dassigt. Mörker mörker mörker och sedan LJUS. En punkt som lyser upp hela bilden på ett sätt man aldrig hade kunnat tänka sig. Jag älskar att leka med ljuset. Ljuset är jag. Mörker och ljus, där har ni mig i ett nötskal.

Jag är helt enkelt inte inspirerad. Dessutom har jag världens tankar om att själv någon gång fastna på bild och vara snygg. Som min syster. Att jag en dag ska fastna och se ut precis som jag vill se ut. Lycklig, liksom. Fotad av någon som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Så att det syns liksom. Hrmh. Ofta. Man träffar aldrig några sådana människor ändå. Inte som kan få mig att se snygg ut.

Och ja, jag är ytlig. Och ja, jag gömmer mig bakom kameran. I love the spotlight just on me, I love being the center of the universe. But I can't be, so I'm perfectly happy being the one making the universe instead. Jag älskar allt vackert. För att jag liksom inte är det. Fast jag är ju det. Men inte på det sättet jag vill vara. Inte i någons ögon, inte så att någon helt randomly får för sig att ta en bild bara för att minnas hur underbar jag såg ut. AND YES, I AM TALKING ABOUT ARTSY LOOOOVE. Always this riddiculous obsession with love. But I just know Mr Right is out there, you know? But I just want him to be everything I deserve and not an asshole unless that is what I deserve. RIGHT NOW, I DON'T DESERVE THAT. Men skitsamma. Det här skulle ju handla om foton.

I miss being creative.
I miss having people compliment me on how wonderful I am behind everything from music to pictures to art.
I miss people.
I miss being loved.

Men jag kommer över det. Någon dag finns han där och vi tar våra kameror och vår musik and we get married and have kids and life will be great. I will be famous/successful and everything will be alright.

För det förtjänar jag.

Hoppas jag.