another heart calls
Jag skulle inte obsessa mer nu. Jag lovade mig själv att använda den här tiden till att INTE tänka på honom, att låta bli, att vänja av mig. Men nu har jag gjort en spelningslista på spotify med superbra dumpad-låtar. Fast ärligt talat lyssnar jag mer på musiken än bryr mig om att jag relaterar de till, eh, honom. Absoluta favoriten är Zzzzz med The Cab, för den stämmer HELA TIDEN. Over You med Daughtry är också en favorit i repris, vilket även Another Heart Calls av The All-American Rejects är. Kanske håller man på att bli bättre när man kan sitta och analysera allt och sedan inte känner något speciellt? Eller så håller man på att bli en känslolös robot. Fast det behöver man nog inte oroa sig för i mitt fall, då jag nästan börjar gråta till sappy filmer på TV, haha!
Men jag vet inte, varför ska jag behöva gå runt och bry mig när han uppenbarligen inte gör det? Varför ska jag gå runt och tänka på honom när han inte tänker på mig? För att jag vill, för att jag är masochistisk, för att jag... Inte har något annat för mig? Jag skulle väl kunna plugga, men det är inte direkt roligt. Dessutom är det väl ändå bättre att tänka på det nu tills min hjärna inte orkar tänka mer, att läka och må bättre innan han kommer tillbaka till Sverige? Så att jag slipper träffa honom och bli helt ARHGDAGAGDA typ, och istället kan vara den personen jag vill vara, som festar och har det trevligt - UTAN hans utsugande, orolighetsbringande personlighet? Visserligen med ett skadat knä, men vafan, det är bara en del av min charm. Fekke med krycka - det till och med LÅTER kul, haha.
LALALA, jag orkar inte bry mig. Jag vet att ni tycker att jag tjatar om det här hela tiden och i ena sekunden är WOOH GIRLPOWER, DIE ASSFACE medan jag i en annan whinar om hur ledsen och ensam jag är. Men jag är tjej, så jag är ursäktad. Dessutom ska ni veta att det inte är så knäppt som det verkar. Jag har bara tendens att stänga av allt när jag har lust att göra det! And my brain like freezes when I show too much emotion in public. När jag vred knäet ur led och inte bara skrek efter hjälp utan storlipade också, så grät jag tillräckligt mycket för ett millenium. Jag hatar att ha ångest inför folk. Jag är hellre ensam i ett hörn i mörkret och mår dåligt än där folk kan se mig. När folk ser mig ska jag vara på topp. Glad helt enkelt. Eller bitchig och arg. Det är bara så jag är.
Jag har en känsla av att det här kommer att haunta mig i mitt framtida liv om jag fortsätter att blogga här. Fast det är väl bara jag som är paranoid! Och nu gled jag lite ifrån ämnet. Inte för att jag kan påstå att det här har handlat om något vettigt. Jag har mest bara skrivit av mig. Vilket jag skapade bloggen för. Rants, helt enkelt. Saker som är för oviktiga för att bli sagda till de som förtjänar att veta det.
Men jag vet inte, varför ska jag behöva gå runt och bry mig när han uppenbarligen inte gör det? Varför ska jag gå runt och tänka på honom när han inte tänker på mig? För att jag vill, för att jag är masochistisk, för att jag... Inte har något annat för mig? Jag skulle väl kunna plugga, men det är inte direkt roligt. Dessutom är det väl ändå bättre att tänka på det nu tills min hjärna inte orkar tänka mer, att läka och må bättre innan han kommer tillbaka till Sverige? Så att jag slipper träffa honom och bli helt ARHGDAGAGDA typ, och istället kan vara den personen jag vill vara, som festar och har det trevligt - UTAN hans utsugande, orolighetsbringande personlighet? Visserligen med ett skadat knä, men vafan, det är bara en del av min charm. Fekke med krycka - det till och med LÅTER kul, haha.
LALALA, jag orkar inte bry mig. Jag vet att ni tycker att jag tjatar om det här hela tiden och i ena sekunden är WOOH GIRLPOWER, DIE ASSFACE medan jag i en annan whinar om hur ledsen och ensam jag är. Men jag är tjej, så jag är ursäktad. Dessutom ska ni veta att det inte är så knäppt som det verkar. Jag har bara tendens att stänga av allt när jag har lust att göra det! And my brain like freezes when I show too much emotion in public. När jag vred knäet ur led och inte bara skrek efter hjälp utan storlipade också, så grät jag tillräckligt mycket för ett millenium. Jag hatar att ha ångest inför folk. Jag är hellre ensam i ett hörn i mörkret och mår dåligt än där folk kan se mig. När folk ser mig ska jag vara på topp. Glad helt enkelt. Eller bitchig och arg. Det är bara så jag är.
Jag har en känsla av att det här kommer att haunta mig i mitt framtida liv om jag fortsätter att blogga här. Fast det är väl bara jag som är paranoid! Och nu gled jag lite ifrån ämnet. Inte för att jag kan påstå att det här har handlat om något vettigt. Jag har mest bara skrivit av mig. Vilket jag skapade bloggen för. Rants, helt enkelt. Saker som är för oviktiga för att bli sagda till de som förtjänar att veta det.
one more wrong turn
Allt händer av en anledning, det är något jag tror otroligt starkt på. Att jag har vridit knäet ur led har en poäng det med. Jag tänker typ bara på det, vilket gör att jag inte tänker på saker jag inte behöver tänka på. Det ger mig något att fokusera på, det är något fysiskt jag kan försöka läka, samtidigt som jag undermedvetet läker mer mentala sår som fortfarande blöder. Jag har nämligen alltid haft en självdestruktiv personlighet. Eller ja, alltid och alltid, så länge jag kan minnas att jag har mått dåligt på. Fysisk smärta har alltid fått den psykiska smärtan att släppa lite, det har lugnat ner mig. Vilket antagligen är varför jag skar mig när jag var yngre. Fast det var bara töntigt. Men ändå, personligheten finns där och den gör så att jag gör som jag gör. Logiskt va?
I vilket fall som helst så händer allt av en anledning. Till och med hela Oscar-skiten hände av en anledning. Kanske är det meningen att vi ska vara tillsammans eller vafan, men vem bryr sig? Det är inte direkt som att meningen inte kan ändras, and honestly, right now, I don't want him back. Men att vara tillsammans med honom har lärt mig några saker som kan vara bra att veta. Jag kan vara älskad och jag förtjänar det. (Det är ganska stort och att jag har lärt mig det är något som gör så att jag alltid kommer att älska honom.) Man måste kunna lita på den man älskar, annars leder det bara till skit. Dessutom måste man lita på att man får må dåligt och vara osäker ibland, utan att den andra parten ska ge en skit för det. Säger du det än gång till så kommer jag bara att göra det. Remember that, assface? Det finns inget bättre än att vilja ge allt till någon som vill ha det och dessutom som vill ge en detsamma. Sedan att man inte ska vara så beroende av någon som jag har varit av honom, det är en annan femma. Det är fortfarande bra om man kan känna att det är okej att bara vilja vara i den andras närhet ibland, utan skuldkänslor. Dessutom behöver jag någon som är minst lika beroende av mig som jag är av denne.
Fast jag vet inte. Det är väl meningen att jag ska vara singel nu, det är meningen att jag ska spendera slutet av gymnasietiden ensam, lycklig and partying while doing it. Fast ja, det är inte direkt som att jag festar hela tiden heller, typ var femtionde dag. Men snart är det 100 dagar till studenten och tiden flyger iväg. Och det finns en mening med det med.
I'm just happy that it doesn't hurt as much anymore :)
I vilket fall som helst så händer allt av en anledning. Till och med hela Oscar-skiten hände av en anledning. Kanske är det meningen att vi ska vara tillsammans eller vafan, men vem bryr sig? Det är inte direkt som att meningen inte kan ändras, and honestly, right now, I don't want him back. Men att vara tillsammans med honom har lärt mig några saker som kan vara bra att veta. Jag kan vara älskad och jag förtjänar det. (Det är ganska stort och att jag har lärt mig det är något som gör så att jag alltid kommer att älska honom.) Man måste kunna lita på den man älskar, annars leder det bara till skit. Dessutom måste man lita på att man får må dåligt och vara osäker ibland, utan att den andra parten ska ge en skit för det. Säger du det än gång till så kommer jag bara att göra det. Remember that, assface? Det finns inget bättre än att vilja ge allt till någon som vill ha det och dessutom som vill ge en detsamma. Sedan att man inte ska vara så beroende av någon som jag har varit av honom, det är en annan femma. Det är fortfarande bra om man kan känna att det är okej att bara vilja vara i den andras närhet ibland, utan skuldkänslor. Dessutom behöver jag någon som är minst lika beroende av mig som jag är av denne.
Fast jag vet inte. Det är väl meningen att jag ska vara singel nu, det är meningen att jag ska spendera slutet av gymnasietiden ensam, lycklig and partying while doing it. Fast ja, det är inte direkt som att jag festar hela tiden heller, typ var femtionde dag. Men snart är det 100 dagar till studenten och tiden flyger iväg. Och det finns en mening med det med.
I'm just happy that it doesn't hurt as much anymore :)
om nom nom
Idag blev jag skadad igen. IGEN. Mitt knä hoppade helt randomly ur led och vi var tvungna att ringa 112 för att det inte hoppade tillbaka och jag fick bara mer och mer panik typ. De sa åt mig att lugna ner mig, och att de skulle skicka någon, vilket de gjorde. Så fort de kom för att titta på det så kunde de flytta tillbaka knäet och det var ju trevligt i alla fall. De lindade knäet and off I was to school, på kryckor. Jag hatar kryckor, men det gjorde inte så ont under dagen sen i alla fall. Det gör mest ont nu, men jag är rätt trött i benen med. Jag hatar att vara skadad.
Det värsta med att inte kunna böja sitt knä är nog att man inte får träna på ett tag nu. Jag hatar att inte träna, jag känner mig så mycket tjockare än vanligt, det är jobbigt. Dessutom så kan jag inte övningsköra nu heller, för jag kommer knappast nå fram till pedalerna. Dessutom måste jag böja knäet massa när jag sitter bakom ratten, annars når jag inte fram. Och jag som ville ta körkort i april. Verkar inte så just nu i alla fall och det är sämst.
Dessutom kan min hjärna inte låta bli att önska att man hade kvar en viss person i sitt liv så att man skulle kunna få lite sympati. För han om någon skulle förstå det här med att inte kunna köra och så. Dessutom förstod han mig överlag och fattade att jag behövde gnälla ibland. Gav mig den sympati jag behöver. Nu får jag väl bara tycka synd om mig själv. Jag hatar att tycka synd om mig själv. Blä.
Men allt är inte dåligt, mitt hår är supersnyggt och dessutom får jag sovmorgon imorgon och antagligen på fredag med, för mamma och Heikki vill inte låta mig ta bussen, för de har fått för sig att jag inte kan gå i snön. Medger att snön medför lite problem va, men jag är inte helt handikappad! Jag är ju faktiskt en ganska självständig mäninska. Förutom när jag skriker i panik förstås, men vad gör man. Jag har ju alltid MLIA till att muntra upp mig.
Today, I typed "om nom nom" into Urban Dictionary. My result? "the sound zombies make when chewing on your flesh." MLIA.
Det värsta med att inte kunna böja sitt knä är nog att man inte får träna på ett tag nu. Jag hatar att inte träna, jag känner mig så mycket tjockare än vanligt, det är jobbigt. Dessutom så kan jag inte övningsköra nu heller, för jag kommer knappast nå fram till pedalerna. Dessutom måste jag böja knäet massa när jag sitter bakom ratten, annars når jag inte fram. Och jag som ville ta körkort i april. Verkar inte så just nu i alla fall och det är sämst.
Dessutom kan min hjärna inte låta bli att önska att man hade kvar en viss person i sitt liv så att man skulle kunna få lite sympati. För han om någon skulle förstå det här med att inte kunna köra och så. Dessutom förstod han mig överlag och fattade att jag behövde gnälla ibland. Gav mig den sympati jag behöver. Nu får jag väl bara tycka synd om mig själv. Jag hatar att tycka synd om mig själv. Blä.
Men allt är inte dåligt, mitt hår är supersnyggt och dessutom får jag sovmorgon imorgon och antagligen på fredag med, för mamma och Heikki vill inte låta mig ta bussen, för de har fått för sig att jag inte kan gå i snön. Medger att snön medför lite problem va, men jag är inte helt handikappad! Jag är ju faktiskt en ganska självständig mäninska. Förutom när jag skriker i panik förstås, men vad gör man. Jag har ju alltid MLIA till att muntra upp mig.
Today, I typed "om nom nom" into Urban Dictionary. My result? "the sound zombies make when chewing on your flesh." MLIA.
tuesdays...
Oj, ytterligare ett inlägg, utbrister ni förvånat när ni ser det här. Jag vill inte liksom sätta upp ett måste för mig själv, men jag skulle gärna skriva något varje dag om jag kunde, det är trevligt.
Idag började typ sugigt. Jag vaknade med huvudvärk, efter en crappy natts sömn, för att gå till körskolan innan en lång skoldag. Jag gick dit, väntade på min körskolelärare och... Inget. Inget hände, ingen kom dit för att hämta mig, jag var bortglömd och ensam och satt där helt emo över att sagda situation. Dessutom var jag trött. Fick dock en liten pratstund med en snubbe från Riksbygg som skulle peta ner istapparna från fönsterkanterna. Det var lite trevligt. Men jag var ju fortfarande bortglömd.
Åkte till skolan och tröstade mig med en Milja Special (och för den som inte vet så är det en såndär liten, liten påse sourcream and onion chips från estrella som finns att köpa för 5 kr i vår cafeteria, samt en burk coca cola) och efter det började det bli bättre. Jag blev lite piggare och sedan så fick jag reda på att mitt MVG på bokslutsprovet jag hade förra veckan gjorde så att jag får MVG i slutbetyg i hela den 150 poäng långa företagsekonomi B-kursen. Inte alls illa, tyckte jag.
Dessutom hade jag en trevlig lunch med Stina, Anna och Ingrid, som jag sedan spelade kort med, tillsammans med Jannike. Trevligt trevligt. Sedan lite halvkassa lektioner och lite bond;ande med Stina (som inte får någon blogglänk, för hon är ingen aktiv bloggskrivare, haha). Vissa saker kan man bara prata med henne om, för hon förstår och det är bra. Hon är underbar, för er som inte vet det. And for you who don't appreciate it.
Efter att ha mött upp en viss Weronica så träffade vi Pingstkyrkan för ett möte om vårat projektarbete. Och Bilda såklart. Bilda = Bra, för därifrån sparar vi massa pengar. Det är superbra. Men nu orkar jag inte tjata mer om det.
Jag hatar tisdagar, men idag blev rätt okej ändå. I just wish a certain person would stop talking about themselves all the time. Everything doesn't revolve around you and you don't have to answer to everything one says with "I did this" and "I have this" and whatever else that begins with that wonderful capital letter of I. But whatever, it isn't like you'll stop because you read this (if you read this), so I don't know why I bother. Some people never change and you're one of them. Poor you when you realise that change is inevitable. You'll break. But when that happens, you'll just have to deal with it. There's nothing else to do, except maybe kill yourself. And we all know what good of an option THAT is. (Or techincally, we don't, since we're all alive, but we can imagine and the sight isn't pretty.)
Jag ska sluta predika nu, nu kan ni lämna min blogg igen!
Idag började typ sugigt. Jag vaknade med huvudvärk, efter en crappy natts sömn, för att gå till körskolan innan en lång skoldag. Jag gick dit, väntade på min körskolelärare och... Inget. Inget hände, ingen kom dit för att hämta mig, jag var bortglömd och ensam och satt där helt emo över att sagda situation. Dessutom var jag trött. Fick dock en liten pratstund med en snubbe från Riksbygg som skulle peta ner istapparna från fönsterkanterna. Det var lite trevligt. Men jag var ju fortfarande bortglömd.
Åkte till skolan och tröstade mig med en Milja Special (och för den som inte vet så är det en såndär liten, liten påse sourcream and onion chips från estrella som finns att köpa för 5 kr i vår cafeteria, samt en burk coca cola) och efter det började det bli bättre. Jag blev lite piggare och sedan så fick jag reda på att mitt MVG på bokslutsprovet jag hade förra veckan gjorde så att jag får MVG i slutbetyg i hela den 150 poäng långa företagsekonomi B-kursen. Inte alls illa, tyckte jag.
Dessutom hade jag en trevlig lunch med Stina, Anna och Ingrid, som jag sedan spelade kort med, tillsammans med Jannike. Trevligt trevligt. Sedan lite halvkassa lektioner och lite bond;ande med Stina (som inte får någon blogglänk, för hon är ingen aktiv bloggskrivare, haha). Vissa saker kan man bara prata med henne om, för hon förstår och det är bra. Hon är underbar, för er som inte vet det. And for you who don't appreciate it.
Efter att ha mött upp en viss Weronica så träffade vi Pingstkyrkan för ett möte om vårat projektarbete. Och Bilda såklart. Bilda = Bra, för därifrån sparar vi massa pengar. Det är superbra. Men nu orkar jag inte tjata mer om det.
Jag hatar tisdagar, men idag blev rätt okej ändå. I just wish a certain person would stop talking about themselves all the time. Everything doesn't revolve around you and you don't have to answer to everything one says with "I did this" and "I have this" and whatever else that begins with that wonderful capital letter of I. But whatever, it isn't like you'll stop because you read this (if you read this), so I don't know why I bother. Some people never change and you're one of them. Poor you when you realise that change is inevitable. You'll break. But when that happens, you'll just have to deal with it. There's nothing else to do, except maybe kill yourself. And we all know what good of an option THAT is. (Or techincally, we don't, since we're all alive, but we can imagine and the sight isn't pretty.)
Jag ska sluta predika nu, nu kan ni lämna min blogg igen!
multiple personalities
Det är sjukt vilka små saker som kan rucka ens värld när man har byggt upp den sådär trevligt igen, vad som kan göra ont i hjärtat (hade tänkt att skriva krossa, men det var för emo), fastän man hoppats på att det aldrig skulle göra ont igen. I don't know what I'm most pissed about. The lack of trust, the lack of loyalty, the lack of common fucking sense. Or just the fact that you still haven't called me and soon it's too late, you leave in five days and get to get over me when you're gone. You get to handle everything while safe at least a thousand miles away, and I have to stay here and just deal with it. Be a fucking man and call me. Tell me you're sorry that you didn't call any sooner. Or don't. Because you probably aren't, you know, sorry.
Klippte mig förut, det blev rätt snyggt, men det fuckar sig när mer än vad som är lugg vill vara lugg. Tydligen ser jag ut som jag gjorde i åttan. Yay för den. Vissa människor är sämst på att ge komplimanger, jag säger bara det. Och jag vet att du tar åt dig nu, men det får du allt ta. Jag vill inte ha en ursäkt imorgon, för det är bara ett konstaterande, sluta tro att allt revolves around you. Borde inte du om någon fatta att det inte gör det? I guess not. You're the one who's happy and safe and things everything lasts forever and never changes. Newsflash. They do. Change, that is.
Det är stört kallt ute. Gick hem från yogan, visserligen med ett par snodda, varma vantar på händerna, men med en lust att ta livet av mig för att det är så kallt. Okej, inte ta livet av mig kanske. Men det är ont-i-näsbenet-kallt ute. Kyla-in-i-märgen-kallt. Jag fryser fortfarande och nu har jag ändå varit hemma ett tag. Kanske håller jag på att bli sjuk. Hoppas det. At least then I can pretend I don't look outside the window of the bus, both hoping and dreading that I'll see you. I miss you and I hate you for it. I hate that I miss you and you don't even care about me. I thought I was as important to you as you were to me. But maybe it's too selfish to think that I'd ever be more important to someone than the air they're breathing. Everyone knows I suck. Maybe I should just realise it too.
Jag känner mig schizo när jag skriver det här. En bit text med normal information. One part where I bitch and moan about things I think I'm the only one to ever have felt.
Jag tror jag går och lägger mig nu. Det blev allt för mycket av ett emoinlägg.
Klippte mig förut, det blev rätt snyggt, men det fuckar sig när mer än vad som är lugg vill vara lugg. Tydligen ser jag ut som jag gjorde i åttan. Yay för den. Vissa människor är sämst på att ge komplimanger, jag säger bara det. Och jag vet att du tar åt dig nu, men det får du allt ta. Jag vill inte ha en ursäkt imorgon, för det är bara ett konstaterande, sluta tro att allt revolves around you. Borde inte du om någon fatta att det inte gör det? I guess not. You're the one who's happy and safe and things everything lasts forever and never changes. Newsflash. They do. Change, that is.
Det är stört kallt ute. Gick hem från yogan, visserligen med ett par snodda, varma vantar på händerna, men med en lust att ta livet av mig för att det är så kallt. Okej, inte ta livet av mig kanske. Men det är ont-i-näsbenet-kallt ute. Kyla-in-i-märgen-kallt. Jag fryser fortfarande och nu har jag ändå varit hemma ett tag. Kanske håller jag på att bli sjuk. Hoppas det. At least then I can pretend I don't look outside the window of the bus, both hoping and dreading that I'll see you. I miss you and I hate you for it. I hate that I miss you and you don't even care about me. I thought I was as important to you as you were to me. But maybe it's too selfish to think that I'd ever be more important to someone than the air they're breathing. Everyone knows I suck. Maybe I should just realise it too.
Jag känner mig schizo när jag skriver det här. En bit text med normal information. One part where I bitch and moan about things I think I'm the only one to ever have felt.
Jag tror jag går och lägger mig nu. Det blev allt för mycket av ett emoinlägg.
change
Imorgon tänkte jag börja min väg till förnyelse. Liksom, det är en termin kvar av gymnasiet innan vi tar studenten (en vecka innan skolan slutar, muahaha) och det är inte direkt som att jag har något som håller mig tillbaka nu. Jag kan bli den personen jag vill vara (vem nu det än är), och det är ingen idé att låta bli. Så jag tänkte börja imorgon, med den otroligt fantastiska lösningen på allt - genom att klippa mig.
Sådär hade jag tänkt mig att min lugg ska se ut, haha. Dessutom är hon väldigt snygg, den där Lauren Walsh, så jag tänkte att det det inte skulle vara någon fara om jag visade med en bild. Hon blev liksom inspirationen, för jag gillar att ha rak lugg och jag vet att jag passar i det - men jag vet inte om jag passar i det när jag har den här hårfärgen jag har (typ mörkblond). Så jag tänkte att jag skulle prova. Dessutom är frisörer bättre på att klippa rak lugg än jag och min mamma (sist hon gjorde det så blev min lugg typ fem centimeter lång och jag såg ut som en egyptisk prinsessa eller något), så jag känner att det är ganska safe. Är det fult så hinner det ju växa ut, av någon anledning växer ju luggen fortare än allt annat hår (blä).
Det ska bli skönt att börja om på nytt snart. Nästa sak efter klippningen blir nog en tatuering (om jag har råd). Jag har inte riktigt bestämt mig för hur den ska se ut, men jag vet vad jag ska ha. Men mer om det någon annan gång!
Sådär hade jag tänkt mig att min lugg ska se ut, haha. Dessutom är hon väldigt snygg, den där Lauren Walsh, så jag tänkte att det det inte skulle vara någon fara om jag visade med en bild. Hon blev liksom inspirationen, för jag gillar att ha rak lugg och jag vet att jag passar i det - men jag vet inte om jag passar i det när jag har den här hårfärgen jag har (typ mörkblond). Så jag tänkte att jag skulle prova. Dessutom är frisörer bättre på att klippa rak lugg än jag och min mamma (sist hon gjorde det så blev min lugg typ fem centimeter lång och jag såg ut som en egyptisk prinsessa eller något), så jag känner att det är ganska safe. Är det fult så hinner det ju växa ut, av någon anledning växer ju luggen fortare än allt annat hår (blä).
Det ska bli skönt att börja om på nytt snart. Nästa sak efter klippningen blir nog en tatuering (om jag har råd). Jag har inte riktigt bestämt mig för hur den ska se ut, men jag vet vad jag ska ha. Men mer om det någon annan gång!
over you
Det är den jag lyssnar på just nu, fick den av min underbara Tvilling. Försöker sakta men säkert att gå vidare, you know? Jag har försökt vara duktig, försökt vara det ex man vill ha, den som är snäll och trevlig och en bra vän. Jag har gjort det, för jag har velat att det ska fungera, jag har velat ha en vänskapsrelation med honom. Men han vill inte vara min vän. Han vill inte vara med mig alls. Och ärligt talat, efter hur han har behandlat mig, efter att ha lärt mig hur han fungerar och hur han behandlar sina vänner över huvud taget så vet jag inte ifall jag vill vara hans vän, inte om han inte skärper sig. Jag är värd så mycket mer. Jag har varit arg, jag har gråtit, jag har varit så jävla deprimerad att jag inte ens har orkat röra på mig. Men inte mer, inte längre. Han är inte värd det, han är inte värd något alls. Han borde dö nu eller något. Jag tog bort honom från facebook och från msn idag, tog bort hans telefonnummer i veckan. Nu, om det är något han bryr sig om, så får han höra av sig på det sätt hans lilla hjärna kan komma på. Om han vågar. Han är ju faktiskt en utav de fegaste människorna i hela universum.
Fast nu låter jag som en bitter exflickvän igen. Men jag har rätt att vara det. I was the one who got dumped.
Well, I never saw it coming.
I should've started running
A long, long time ago.
And I never thought I'd doubt you,
I'm better off without you
More than you, more than you know.
I'm slowly getting closure.
I guess it's really over.
I'm finally getting better.
And now I'm picking up the pieces.
I'm spending all of these years
Putting my heart back together.
'Cause the day I thought I'd never get through,
I got over you.
inside my heart is breaking
Assface. Det är allt jag vill säga nu. Assface.
Hur hanterar man hjärtesorg egentligen? Alltså, jag vet att det är så fruktansvärt töntigt, jag är 18 år och jag borde vara medveten om att jag inte är den första som är heartbroken, den första som är dumpad. Hallå, jag har ju blivit dumpat en gång innan också. Men det var annorlunda. Det första var en förälskelse, en dum liten relation när jag var 13 år och inte visste något om livet. Men nu, nu var vi tillsammans i ett år. Och jag älskade honom så fruktansvärt mycket (kanske lite för mycket, men nevertheless). Och jag trodde ärligt talat att vi hade det bra. Fast okej, jag fattade väl att vi hade problem och att vi inte var så som vi ville vara och blablabla. Men när jag var med honom så gjorde det ingenting, det var okej, jag sket fullständigt i resten om jag bara fick vara med honom, bara fick känna att han verkligen var där. Men sedan, out of nowhere. "Jag är orolig för dig." Jaha? "Ja, alltså, jag vet inte om du kommer klara det när vi gör slut." ...Va? Vadå, vill du göra slut då eller, eller vad menar du? "Nej, det är klart jag inte vill, men du måste sluta säga så, för annars kommer jag bara att göra det."
You get the point. Och så sa han att han hade tänkt på det jättelänge, mått skit över mig i flera veckor. FLERA. VECKOR. Utan att säga något, utan att avslöja något när jag frågade honom hur han mådde, vad han tänkte på. "Ingenting, trött." Fuck you, assface.
Det värsta är nog att han flera gånger när vi pratade innan vi gjorde slut fick mig att känna att allt är okej, han orkar kämpa för mig, vi hör ihop och han vill inte förlora mig. För att plötsligt bara dumpa mig. "Det fattar du väl att det är svårt för mig också?!" Men nej, det fattar jag inte. Du sa ju att du inte kände något, att du inte kände något alls för mig längre. "Men det är klart att jag känner något.. Jag bara... Orkar inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill vilja, men jag vill inte." Fuck you, assface. Antingen älskar man någon eller så gör man inte det. Och man sårar inte de man älskar och du sårade mig så jävla mycket. Du SVEK mig. Du var ILLOJAL. Du LJÖG för mig. Det är värre än allt annat. Worse than the Christmas Kiss you wanted just to see if you still feel something when you kiss me. You didn't. I get it. Fuck you.
But we're supposed to be friends. Han har inte hört av sig alls sedan vi gjorde slut. Han har bara struntat i mig hela den här fucking långa tiden, en fucking månad. Vi har inte hört av varandra alls utom när jag fyllesms;ade honom på 150-dagars. Och nu åker han snart bort och det kommer dröja ytterligare en månad, innan vi kommer stå där face-to-face. Eller kanske face-to-shoes, jag tänker vara så fucking full då att jag inte vet vad som är upp eller ner. Fast det kanske bara är jag som är bitter.
Men varför hör inte JAG av mig då? För att jag tog bort hans nummer när det gått fyra veckor sedan vi hörde från varandra. Nu måste han ringa om vi ska prata med varandra, nu kan inte jag obsessa över om jag ska höra av mig eller inte. It's nice. Takes a heavy wheigt of my shoulders. I'm slowly getting over him.
Hur hanterar man hjärtesorg egentligen? Alltså, jag vet att det är så fruktansvärt töntigt, jag är 18 år och jag borde vara medveten om att jag inte är den första som är heartbroken, den första som är dumpad. Hallå, jag har ju blivit dumpat en gång innan också. Men det var annorlunda. Det första var en förälskelse, en dum liten relation när jag var 13 år och inte visste något om livet. Men nu, nu var vi tillsammans i ett år. Och jag älskade honom så fruktansvärt mycket (kanske lite för mycket, men nevertheless). Och jag trodde ärligt talat att vi hade det bra. Fast okej, jag fattade väl att vi hade problem och att vi inte var så som vi ville vara och blablabla. Men när jag var med honom så gjorde det ingenting, det var okej, jag sket fullständigt i resten om jag bara fick vara med honom, bara fick känna att han verkligen var där. Men sedan, out of nowhere. "Jag är orolig för dig." Jaha? "Ja, alltså, jag vet inte om du kommer klara det när vi gör slut." ...Va? Vadå, vill du göra slut då eller, eller vad menar du? "Nej, det är klart jag inte vill, men du måste sluta säga så, för annars kommer jag bara att göra det."
You get the point. Och så sa han att han hade tänkt på det jättelänge, mått skit över mig i flera veckor. FLERA. VECKOR. Utan att säga något, utan att avslöja något när jag frågade honom hur han mådde, vad han tänkte på. "Ingenting, trött." Fuck you, assface.
Det värsta är nog att han flera gånger när vi pratade innan vi gjorde slut fick mig att känna att allt är okej, han orkar kämpa för mig, vi hör ihop och han vill inte förlora mig. För att plötsligt bara dumpa mig. "Det fattar du väl att det är svårt för mig också?!" Men nej, det fattar jag inte. Du sa ju att du inte kände något, att du inte kände något alls för mig längre. "Men det är klart att jag känner något.. Jag bara... Orkar inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill vilja, men jag vill inte." Fuck you, assface. Antingen älskar man någon eller så gör man inte det. Och man sårar inte de man älskar och du sårade mig så jävla mycket. Du SVEK mig. Du var ILLOJAL. Du LJÖG för mig. Det är värre än allt annat. Worse than the Christmas Kiss you wanted just to see if you still feel something when you kiss me. You didn't. I get it. Fuck you.
But we're supposed to be friends. Han har inte hört av sig alls sedan vi gjorde slut. Han har bara struntat i mig hela den här fucking långa tiden, en fucking månad. Vi har inte hört av varandra alls utom när jag fyllesms;ade honom på 150-dagars. Och nu åker han snart bort och det kommer dröja ytterligare en månad, innan vi kommer stå där face-to-face. Eller kanske face-to-shoes, jag tänker vara så fucking full då att jag inte vet vad som är upp eller ner. Fast det kanske bara är jag som är bitter.
Men varför hör inte JAG av mig då? För att jag tog bort hans nummer när det gått fyra veckor sedan vi hörde från varandra. Nu måste han ringa om vi ska prata med varandra, nu kan inte jag obsessa över om jag ska höra av mig eller inte. It's nice. Takes a heavy wheigt of my shoulders. I'm slowly getting over him.
