rawrsaidthelion

Ett litet misstag kan förändra hela ens liv. Hoppas att det här inte var ett sådant misstag.

Igår var fantastiskt rolig. Idag fick jag pengar. Livet leker och går framåt.

Livet leker.

Imorgon blir det en road trip till Ullared med mina homies.
Dock har jag inte alla de där pengarna.
Jag har inga pengar alls.
Men jag har i alla fall en ny mobil snart.

Pusshejs.

Att sakna skolan. Det är något som tydligen alla gör. Alla. Hela tiden. Och nu är det alltså min tur att skriva det här inlägget. Om hur mycket jag saknar skolan.

Det är mer än tre veckor sedan vi slutade på ITgymnasiet i Skövde. Om två dagar är det fyra veckor sedan. (Random notis - månaderna är väldigt långa på sommaren? Brukar tänka ungefär fyra veckor, men alla månader hittills har varit fler än så, känns det som i alla fall. NÅJA.) Och jag känner lite såhär. Careface. Ja, skolan är slut, tryggheten borta och i höst när jag står där på tröskeln till Högskolan i Dalarna (förhoppningsvis, annars Högskolan i Borås) och stirrar på mina nya klasskamrater och undrar vafan jag ska göra nu, så vet jag att jag kommer att längta tillbaka till tryggheten i alla fall litegrann. Men NU? Mindre än en månad sedan? Jag är lycklig över att det är över, att jag har mina betyg (mina fantastiska betyg) och att jag slipper sitta där instängd mot min vilja, nu kan jag göra vad jag vill.

Jaja. Jag fattar väl att vuxenlivet inte bara handlar om att få göra vad man vill. Jag kämpar fortfarande, med körkort och med annat, jag har inga pengar och snart kommer jag ligga i ett hål och ruttna om jag inte får bort den här rastlösheten. Men just nu skiter jag i det. Jag njuter av min frihet, tänker tillbaka på alla jobbiga människor jag inte gillat och SKRATTAR (vilket fult ord, egentligen?) åt att jag slipper dem, slipper deras jobbiga vanor och ovanor, slipper bråka med folk jag inte vill bråka med. Jag har de vänner jag vill ha, gör det jag vill göra, har en dålig dag och stannar inte för att ta hand om mig själv istället för att gå ut och göra det värre.

Jag tänker på IT och har både goda och dåliga minnen. Jag minns massa skratt, kortspel, utflykter, företagare, trevliga lärare och mysighet. Men jag minns också stress, ilska, skitsnack, stalkers, jobbiga människor, att inte kunna gå två steg utan att någon annan följer efter, att tvingas hjälpa folk att tänka kreativt för att de har NOLL KREATIVITET OCH INSPIRATION (seriously, I hate those people), jobbiga lärare och prov. Kanske, om jag tänker efter, kan jag känna en svag nostalgisk känsla när jag tänker tillbaka på det and that's it. Jag är glad över att slippa skiten och att kunna se tillbaka med ett leende.

Det är över nu. Sluta klaga. Ingen bryr sig.

Jag försöker sluta analysera och bara känna igen. Jag är i en fas där allt jag gör är fel. Alla mina val är fel och om det blir rätt så är det bara slumpen som gör det rätt. Ibland kan nämligen även ett fel bli rätt. Men det är fel, allt är fel, jag är fel. Och jag vet att det är såhär det blir när man vänder det enda rätta ryggen och ställer sig i ett hörn och blundar och håller för öronen. Men jag vill inte göra rätt. För när jag gör rätt så gör jag fel ändå, hellre göra fel från första början än att bli besviken. Besviken blir jag ändå. Jag låter mig själv bli besviken.

Ord och inget mer. Ord, inga tankar, inga känslor, bara ord. Allt är ord, jag är ord, allt jag säger är ord. Så tvingas jag känna något, mot allt, mot min vilja och det suger, jag vill inte, jag orkar inte göra mer fel, allt blir fel. Ord. Så jag försöker hitta andra sätt att uttrycka mig på, men allt går fel. Jag är fel. Hela mitt jävla liv är fel. Eller ja. Mitt så kallade liv. Snarare brist på liv.

Försöker att inte oroa mig för mycket. Pengarna tar snart slut, inget körkort som jag kämpat för så jävla länge. Ingenting löser sig. INGENTING OCH JAG ORKAR INTE MED DET MER, JAG GÖR FEL, LÅT MIG GÖRA FEL OCH LÅT MIG LEVA MED MINA EGNA JÄVLA FEL HELA JÄVLA TIDEN.

Whatever.

Orkar inte klaga. Det blir bara ord och ord är störda, orkar inte ord.

Adjö.

Jag tänkte skriva ett random inlägg här. Idag är det fredag. Jag har varit tillsammans med Dennis i fyra veckor idag. På måndag är det en månad. Körkortet går framåt (mina studentpengar löste dock bara ett tillfälligt problem, jag behöver ett jobb, mina pengar tar slut snart). Jag har 18,3 i medel - 20,3 med meritpoäng (om man ser på mitt förstahandsval, minns inte om mitt andrahandsval krävde mer matte). Jag är fortfarande sjuk, dock inte lika mycket. Jag har varit arbetslös i två veckor nu. Jag tror inte att jag får min drömlägenhet när jag flyttar, kanske om det blir Borås, men jag vill inte plugga i Borås, så det är ju lagom kul. Jag...

Ja.

Det finns inte så mycket att säga om mitt ack så spännande liv.

Dennis är fantastisk, han har bara tendens att glömma bort det ibland.

Adjö.

När jag ser på dig
Ser jag solen och regnet
Det gör mig glad

Det är nu man kan vara sig själv. Äntligen, efter all denna tid, så har jag hittat ett Jag som jag hyfsat gillar. Hon deppar inte ner mig, hon bitchar på - och hon är älskad av allt och alla. Gud, vad emo jag låter. Men så är det. Visserligen får jag ångest över att trots mina pengar jag fick i studentpresent så känns det som att körkortet är allt för långt borta för att de ska räcka. Visserligen får jag ångest över att jag fortfarande leker mina mind games med folk jag tycker om (nej, inte dig Anton ;P), för att se om de stannar även efteråt. Visserligen är jag fortfarande en tönt i folks ögon, fortfarande överviktig (shut up, I am and you know it), fortfarande drygare än Yes... Men det gör ingenting. Jag trivs i mig själv, och klippandet av håret gjorde faktiskt mycket i det.

Det finns så mycket som har bidragit till detta. Anton, söta, gulliga, fantastiska Anton, vännen som slår allt och alla i hästlängder. Fina Anton som följer med mig till Maxi helt randomly när jag ber om det, för att sedan få dagen till att bli fylld av elektronik och Framtiden. Söta Anton som är helt gullig mot mig när ingen annan är det och när jag inte förtjänar det, som stödjer mig i allt jag tar för mig, min klippa och mitt berg. Vi har inte känt varandra så länge, vi har varit vänner ännu kortare tid, men du är så underbar att det känns som att vi har känt varandra i år! Du uppmuntrar mig i allt jag tar för mig, låter mig bitcha på och håller mina hemligheter mellan oss. Jag säger saker till dig som jag inte säger till någon annan, för jag litar på dig. Du är underbar and I loooove you!

Så har vi alla andra med. Orkar inte skriva något vettigt om er, är så insnöad på Anton just nu, haha. Dessutom vet ni att ni betyder mycket för mig, för har jag sagt det till er så älskar jag er av hela min själ. Att älska är inget jag tar lätt på, vilket folk borde veta vid det här laget. Har jag någonsin verkligen älskat någon så finns ni kvar i min själ för evigt. SJÄL, SJÄL, TVILLINGSJÄL, Ariana. <3 Se, jag nämnde dig med, även om jag inte hade behövt! Ända sedan vi började rolla på Hoggy har vi vetat att vi älskar varandra, även om vi bråkat och drygat och glidit ifrån varandra om och om igen. WE LOVE US.

Ah.

Random sappyness.

Men ni älskar't ;)

Jaa. Vad ska jag skriva? Igår var fantastisk och hemsk samtidigt. Hemsk för att det tog slut, nu är tryggheten borta, nu är jag ensam i stora, läskiga världen utan något ankare som håller mig nere på marken med fötterna på jorden. Hemsk för att det var varmt, jobbigt, jag hade huvudvärk, orkade inte, var vaken för länge. Hemsk för att jag aldrig mer får träffa mina lärare, hemsk för att jag insåg hur lite jag umgåtts med folk i klassen, hemsk för att jag insåg att jag egentligen inte kommer att sakna någon förutom ett fåtal utvalda som blev mina kompisar alldeles för sent.

Fast det var ju fantastiskt med. För nu är det över, nu är det slut och jag var glad från första till sista stund, även om jag hade vissa glapp. Kvart i fyra gick jag upp för att gå ner och duscha. Sedan åt jag frukost, sminkade mig och tog på mig min fantastiska klänning, för att vid sex-tiden åka till Stina på champagnefrukost. Så började dagen och det var glädje all through the day, även om musiken dog på kortegen och även om det var jätteawkward på studentskivan! Hela kvällen dansades bort i en härlig dimma påbringad av en blandning av tequila och smirnoff ice, och hem kom jag inte förrän runt fyra - sömn fick jag ingen innan fem, då solen hade gått upp för längesedan. Lycka på hög nivå, adrenalinkickar och att lära sig att om man är nära på att spy så fortsätter man bara att dansa så går det över.

Nu är det över, nu kommer jag aldrig någonsin få en lärare som bryr sig om mig på samma sätt som lärarna på IT har gjort. Nu kommer jag aldrig mer kunna gå omkring och vara störd och ändå bli accepterad, nu måste jag börja om, lära känna nya människor och nu ska jag snart flytta härifrån, från Skövde där jag bott sedan jag en sommardag ville ut i världen när mamma stod och tvättade fönster. Det är nu Livet börjar, det är nu Framtiden börjar. Det är nu jag måste stå för konsekvenserna för mitt handlande.

Men livet, livet leker och det kommer det alltid att göra. Jag kommer alltid innerst inne att vara mig, jag kommer alltid att känna ungefär såhär, kommer alltid att vara lika lyckad och misslyckad som jag är, om inte värre och bättre. Jag kan glädjas åt att livet börjar, jag kan vara ledsen, men i vilket fall som helst så är det här det börjar. Nu. Just nu. Och det finns det inget att göra åt.

Sådan ångest man kan få. Idag har varit en bgajdgoajgap-dag, allt var jobbigt från och med att jag gick upp. Fast det började igår, men jag minns inte varför jag var arg igår? Eller jo, Dennis ville komma hit i morse, men jag orkade inte det och så fick jag dåligt samvete och blev på pissy-mood. Fast det inte gjorde honom något, haha. En sådan tjej jag är. Men jag var i alla fall på pissy-mood i morse och så hade jag ingen yoghurt eller något bröd, så jag fick ingen frukost. BRA BÖRJAN PÅ DAGEN. Not. Sen var mitt hår fult, men det var wear a dress-day, så jag tog på mig min klänning och went for broken down chic, typ.

Sedan var det skola och jag ba ARJEAPRJAPFAJGPA ORKAR INTEEEE. Allt sög, fick mat med komplikationer och blöh. Sedan blev allt jobbigare och jobbigare och så hade vi religion och woop, fick bara VG i projektarbete. Det tog ner mig ännu mer, bröt ihop och stack ut med Anton. Sedan hade vi dock näthandel och inget foto, så jag fick åka hem. Eller ja, till brorsans lägenhet. Där städades det och packades ihop, så fick jag åka hem. Glömde ta ut soporna, glömde aromaten. Woop. Det kanske leder till en pissy bror.

Så kom jag i alla fall hem och satte mig ner med lite engelska-shit som jag hade kvar. Fick reda på att jag slapp VG-uppgiften i affärsjuridik. Satte mig ner och tänkte igenom min situation egentligen. Kom fram till att jag förväntat mig VG i ganska mycket mer än jag får. 5/7 MVG, 2/7 VG. Det är inte dåligt, sänker inte mitt medel särskilt mycket, kanske t.o.m. höjer lite. Så då blev jag glad. Nu är allt klart och jag har bara några dagar kvar av gymnasiet. Imorgon lämnas datorerna in, ska göra kortege-listan med Anton och sedan leka med Dennis på eftermiddagen. Planerar att stanna uppe ganska länge, så att man orkar lägga sig tidigt på torsdagen, för det är sista dagen innan jag tar studenten och på fredag smäller det, wooooh!

Det är ingen tid kvar alls. Jag kommer inte få sova på hundra år. MEN DET ÄR SÅ VÄRT DET.

Puss, adjö <3