rawrsaidthelion

Här om dagen var det dags. Dags att bege sig ner i den spindelinfesterade, mörka, renoveringsfyllda källaren för att hämta upp min själsfrände, Logan. Det var dags för den första cykelturen för i år. Länge innan jag steg ner i källaren så funderade jag över mycket. Det mest övertänkta var frågan hjälm eller inte hjälm. För, ja, hjälm = töntig. Hjälm = förstörd frisyr. Hjälm = krångligt. Det är bara massa dåliga saker med hjälmar som denna morgonen fick mig att tveka över ifall jag skulle ta på mig den där säkerhetskåpan för huvudet.

Så tänkte jag vidare och på väg ner för trappan så såg jag framför mig mina förra cykelturer. Jag såg framför mig den episka dagen då jag skulle cykla upp för en trottoarkant, när hjulet bestämde sig för att fortsätta framåt istället, samtidigt som kroppen var på väg upp. Jag såg framför mig hur jag föll, landade på knäet och händerna, hur jag låg med ansiktet några centimeter från marken. Jag mindes mina långsamma andetag och hur min ryggsäck som i slow motion sakta gled ner för min rygg för att fort glida den sista vägen ner på huvudet och ifarten drämma ner ansiktet i asfaltet. Jag mindes hur jag tänkte "min näsa.." och kände efter ifall den var hel. Jag minde hur jag reste mig upp, hur en någon random människa frågade mig ifall jag var okej och jag hörde mig själv svara "ja, jag är okej.. aj.. vänta lite..", medan jag såg mina händer komma upp till ansiktet för att dra loss läppen som fastnat i tänderna. Jag mindes smaken av blodet som började forsa och vilken panik jag fick av det. Jag mindes trippen till sjukhuset, nålen i läppen och det faktum att jag inte kunde gå ordentligt på jättelänge.

Allt det mindes jag på trippen ner till källaren. När jag stod utanför dörren till "vårat" källarrum, med nyckeln i handen så kom jag att tänka på saker min bror har sagt. "Vi har väldigt dålig balans i familjen, det har vi allihop." och "Ja, du slår ju alltid i huvudet. Allvarligt talat, varje gång du slog dig när du var liten så slog du dig i huvudet, det är inte konstigt att du är så dum."
Det sista sa han visserligen lite på skämt, men han var allvarlig i det att jag alltid slog i huvudet. Och när jag tänkte på det så kom jag att tänka på en väldigt smärtsam period som i princip innebar att jag slog i mitt huvud i bakhuvudet på min vän, vilket resulterade i en blåtira och en bula som aldrig riktigt försvunnit. Som jag har komplex för det, det är ingen annan som ser det, men jag gör det och dessutom kan man känna den om man vet vart den sitter. Det är en buckla i mitt skallben.

Så jag gick in i källarrummet, tittade på cykeln och kastade sedan en blick på hjälmen som låg i korgen i fram. Utan ytterligare en tanke satte jag på mig den, tog upp cykeln och åkte till skolan.

Better safe than sorry.

Särskilt när man är som mig och slår i huvudet hela tiden.

För er som inte hade chansen att vara på Gudstjänsten idag (som jag och mina vänner anordnat som projektarbete) så kan jag ju posta min otroligt emo vittnesbörd. Nu är jag alldeles för trött för att kommentera det. Kanske gör jag det en annan dag.

Du går på en bred, asfalterad väg, bland en massa andra ansiktslösa främlingar. Tiden går och du går på vägen, följer strömmen. Då och då går du förbi en punkt på vägen som är kantad av höga, mörka träd. Varje gång du går förbi punkten hör du en svag röst som viskar ditt namn. Något drar i dig, vill att du ska gå mot punkten, men du gör det inte, inte på länge. Dock en dag så blir känslan för överväldigande och du vänder dina steg mot punkten, knuffar dig förbi folkmängden som fortsätter följa strömmen. Du anländer vid kanten av en enorm, mörk och djup skog. En skrämmande skog med många, mörka granar och förvridna skuggor och ingenting du egentligen vill komma nära. Men mellan träden urskiljer du en stig. En smal, krokig stig, med många hinder i vägen och den är knappt synlig, men den finns, du ser den klart och du hör suset i öronen som viskar ditt namn, ropar på dig. I mörkret ser du ett ljus. Och du undrar vad som händer om du börjar följa stigen igen

Men du gör det inte. Varje dag efter att du stått där vid kanten så återvänder du och står där ett tag. Det tar väldigt lång tid innan du tar ditt första trevande steg in i skogen. Några få steg senare ångrar du dig, det är för skrämmande, för jobbigt och du vänder dig om men finner ingenting där. Du måste fortsätta framåt, tiden far framåt och likt en våg kommer den aldrig tillbaka och vänder inte om. Så du bestämmer dig för att gå mot ljuset. Du har ju inte direkt någon annanstans att ta vägen.

Du vet inte när du blir medveten om mannen som går framför dig. Det är en främling, men det känns ändå som att du vet vem det är. Som att du mött mannen innan, i havet av ansiktslösa främlingar, men samtidigt är den tanken fel, för du har aldrig sett ansiktet innan och det vet du. Du har ingen aning om vem mannen är, men du känner på dig att han är hemma, han är den som leder dig till ljuset, till ditt mål. När du faller finns han där för att hjälpa dig upp, även om han aldrig riktigt rör vid dig. Bara att han finns där får dig att resa dig igen.

En dag blir du dock skrämd. Eller känner dig trotsig, trött, allt är jobbigt. Varför går du på den stigen egentligen? Varför är allting så nytt och främmande hela tiden, vart är rutinen, vart är tryggheten från den asfalterade vägen? Vart är du på väg, varför finns det ingen där som hör dig? Du får inget svar, inget svar du är nöjd med, så du vänder dig mot skogen och går bort från stigen, fast besluten på att hitta tillbaka till dig själv, till livet. Träden rispar sönder dig, det är så mörkt att du får huvudvärk av att spänna ögonen i jakten på ljus. Snart ser du glimtar som du tror att du inbillar dig. Glimtar av ljus och prassel som du själv inte har framkallat. Andetag. Det är något i mörkret som du inte riktigt vet vad det är. Något som skrämmer dig mer än något någonsin har skrämt dig. Inte på ett sätt som ger dig en adrenalinkick, utan ett sätt som gör dig utmattad. Något stöter till ditt ben och det sista du tänker innan du sluter ögonen är ordet hjälp.

Tystnad.

Du vågar inte öppna ögonen, trots att du känner på dig att mörkret är borta. Eller, du känner det inte bara på dig, utan du ser ljus dansa bakom ögonlocken, men du vågar inte öppna ögonen i hopp om att om du fortsätter att blunda så är du inte död. Något får dina öron att spetsas. Någon nynnar. Det sprakar intill dig och hettan som har värmt din kind får dig att tro att det kanske är en eld intill dig. Du kan inte låta bli. Du öppnar ögonen.

Och där sitter han. Mannen. Hans ansikte får dig att känna som att det inte finns några problem i världen. Han ser på dig och han ler med ögon fyllda av vishet och kärlek. Han är klädd i helt vanliga kläder, kläder som du själv hade kunnat ha på dig om du hade haft chansen. Det enda du lägger märke till är hans sandaler. Man ser på honom att han är väldigt förtjust i sina gammaldags sandaler.

”Det där var nära ögat, eller vad säger du?” ler han och hjälper dig att sätta dig upp – inte för att han behöver göra det, du känner dig fullt kapabel till att sitta upp själv – men för att han innerligt verkar vilja det. Du vet inte vad du ska säga, så du är tyst.
”Du förstår,” fortsätter mannen ”att det enda du behövde göra var att fråga, så hade jag svarat, om du hade bett så hade du fått. Jag finns här för att hjälpa dig och för att jag dog för dig så är du förevigt räddad för vad som finns där ute.” Han tittar mot skogen och du följer hans blick.
”Vad var det där?” frågar du efter en lång paus.
”Upproret mot ljuset.” säger han till sist innan han tillägger;
”Är du redo att fortsätta att gå?” Om du skakar på huvudet så stannar ni kvar där ett tag till. Om du nickar så hjälper han dig upp och ni fortsätter att gå på stigen, han en bit framför med lätta steg, medan du krånglar dig fram bäst du kan. Och så fortsätter det.

Hej. För er som inte minns det, så heter jag Milja och är en av skaparna av Lejonprojektet. Jag är 18 år, och när jag var 15 hittade jag Gud. Eller ja, egentligen kan man säga att jag har hittat Gud lite pö om pö under de senaste åren, men det var då jag verkligen fick mitt första svar för att det verkligen finns någon där ute och att denne någon älskar mig mer än något annat.

Nu kanske ni undrar vad sjutton jag pratar om och varför jag drog värsta novellen innan jag började säga något över huvud taget, men den lilla historien är en slags poetiserad förklaring av hur jag ser på Gud och Jesus. Om ni inte har förstått det än, så är den lilla krångliga stigen Guds väg. Ljuset är Gud, mannen är Jesus och mörkret, det är synden. Det låter kanske väldigt hemskt att man som kristen valt att gå en väg som för det första är så fruktansvärt krånglig och onödigt svår att det ibland känns hopplöst. Det låter kanske ännu hemskare att om man blir rädd, eller inte orkar mer så är chansen stor att man förgås. Men då ser man inte det fantastiska i det heller.

Att vara kristen, att tro på Gud, är för mig som att vandra en väg som stundtals känns omöjlig. Det innebär att vara ensam, att göra fel, att bli rädd och springa in i ett mörker om och om igen. Men det innebär även att man aldrig är riktigt ensam, att man alltid har någon där som drar ut en i verkligheten igen när man behöver det. Det innebär att man har en evig vän som förklarar allt som händer, även om förklaringarna är luddiga och kanske kommer flera år efteråt.

Fast det är klart att det är olika för alla. Jag vet dock att jag är en person som väldigt ofta och väldigt medvetet springer in i skogen. Ibland för att jag behöver bli räddad. Ibland i ren protest. Men alltid finns han där, Jesus, och han räddar mig och ler mot mig och viftar med tårna i sina gamla sandaler. Och ibland skakar han på huvudet och säger åt mig att sluta tönta mig och fortsätta gå. Men han finns där. Ända sedan jag var 15 år gammal. Och känner jag honom i alla fall litegrann, så kommer han inte släppa taget om mig i första laget.

Eftermiddagen har spenderats med att spy, gråta och bli drygad på av sitt ex.

Livet leker.

Om 20 dagar åker jag till Stockholm.

Jag satt, väntade och önskade att du trodde på något utöver det vanliga, då kanske du kunde se tecknen. Men Gud vet att världen är grym och jag är inte Gud, jag är bara en idiot som lärt sig att älska någon inte betyder att de älskar en tillbaka. Måste jag alltid vänta på dig? Måste jag alltid vara din idiot? Jag sjunger dig sånger, dansar en dans, jag gav alla dina vänner en chans, att stå ut med dem var inte värt att aldrig ha dig. Och kanske har du gått igenom dethär förut, men det är min första gång, så snälla, ignorera de nästa raderna, för de riktar sig mot dig. Jag kan inte alltid vänta på dig, jag kan inte alltid vara din idiot, jag fortsätter att spela din roll, men det är inte min scen. Kommer det inte att förändras? Jag har haft nog med mystik. Du fortsätter få upp mina förväntningar för att sedan dra ner mig, men jag är redan nere, så vänta en stund. Om jag var i din position skulle jag lägga bort min ammunition, jag skulle undra varför det tog mig så lång tid. Men Gud vet att jag inte är du, och om jag vore du så skulle jag inte vara så grym, för att vänta på kärlek är inte så enkelt. Måste jag alltid vänta på dig? Måste jag alltid vara din idiot?



Fattar inte varför jag plågar mig själv med att vänta på någon som aldrig hör av sig, even though we're supposed to be friends. Nu är Han raderad i alla fall, nu måste han höra av sig först, tyvärr, men så är det.

God, I need to get drunk.

De senaste tre dagarna har jag gått allt för mycket för att det ska vara kul. Fast jag måste erkänna att det har lett till att jag inte är lika trött i benen som jag skulle ha kunnat vara! I torsdags var det 50 dagar kvar till studenten och det var lika underbart som jag trodde att det skulle vara! Underbart sällskap, getting drunk och en mysig stämning ute. Success! Jag och Anton gick hem från Husaren och det var rätt jobbigt. Tog typ 45 minuter innan jag var hemma och kunde sova?! Fast vi stannade och gungade på min gamla låg- och mellanstadieskola, fast inte så länge. Anton hade ont i sin svanskota efter att ha först dragit ner mig på sig mitt på dansgolvet (haha, och då är det förvånansvärt att han bara fick ont i svanskotan, jag är inte direkt världens lättaste) och sedan ha ramlat en och en halv meter från en liten platå (typ en scen tror jag att det är?). Han hade fruktansvärt ont i fredags med. Kanske idag med(?).

Jaja, det var lyckat i alla fall. Särskilt med tanke på att jag nyss kom ihåg en sak jag helt hade tappat bort som hände, typ att någon försökte lyfta mig (gud, han - för det var en han, minns inte vem dock, haha - måste ju ha brutit ryggen eller något i försöket), hahaha. Så, eh, vart var jag? Just det. Gå.

Igår i alla fall, så var det bakisdag, vilket jag och Anton hade bestämt skulle ägnas åt pizza på Billingens Pizzeria, så dit åkte vi buss. Jag var inte så bakis egentligen, var mest lätt illamående för att jag inte hade fått ordning på vätskebalansen än. Och för att jag rökt mer än jag någonsin rökt i hela mitt liv. Kan ju ha bidragit i alla fall. Hade ju ont i nacken med (det har jag än, usch), för att jag headbangade igen. SLUTA LÅTA MIG GÖRA DET, jag ångrar det så mycket dagarna efter! Men men. Vi åkte till pizzerian och av någon anledning slutade det besöket med att jag blev kallad Viking? Jag ba what. Sen gick vi till Kvantum, köpte chips åt mig, träffade på Herr Ex-pojkväns mamma (vilket var lite awkward, men jag gillar henne jättemycket, så det var lugnt!), och sedan GICK VI HEM. Giiiick ännu merrrr. Det är långt. Jag var helt död när jag kom hem.

Men nej, det tog inte slut där heller. Idag vaknade jag 7.30 och begav mig till Göteborg. Och där gick jag runt i fyra timmar minus den tiden jag satt på pojkvänstolar och vi åt. Och just det, vi tog en liten minitripp på spårvagnen med. MEN ANNARS GICK JAG. Och nej, jag hittade inga skor.

Livet leker i vilket fall som helst!

BYES.

Ack livet. Ja, vad finns det mer att säga? Imorgon är det 50 dagar till studenten och det ser jag fram emot, för jag får festa med någon jag har insett är en superbra vän. Dessutom är det glittertema, och det gillar jag massor! Livet leker, solen kommer fram och jag är bäst på att starta i backe.

Fast ja, allt är väl inte bra. Jag har tappat intresset för skolan helt och hållet, vilket man kan se på det underbara resultatet jag fick på religionsprovet. Visserligen hade jag varit sjuk innan och hade inte haft ork till att plugga, men herregud, ett IG? Inte för att jag är särskilt förstörd över det, haha, det var så kul! Men jag har en uppsats/rapport-thingymajig att skriva tills på söndag och ett tal att hålla på engelskan på fredag. Och imorgon är det fest och på lördag ska jag till Göteborg. No time for school. Blech.

Imorse luktade köket tequila, det var kul! Hejdå.

Att vara sjuk är jobbigt. Hade man inte varit helt död så hade man kunnat spendera den tiden med att plugga, men det går inte, man måste spara all energi till att ta igen sig. Och så missar man massor i skolan, man vet inte vad som händer, vem som gör vad, vad som gås igenom på lektionerna och när man kommer tillbaka så är allt förändrat, folk man inte riktigt trodde kunde prata med varandra gör det, saker man inte trodde skulle hända gör det. Man missar för mycket. Folk ser konstigt på mig när jag säger att jag inte gillar att missa skolan, inte gillar att komma försent och inte har något emot att komma till skolan en halvtimme innan man börjar. Men det är väl inte så konstigt när man missar så mycket när man inte är där? Fast jag måste erkänna att jag har gillat att spendera tid med mig själv den senaste tiden, trots att det inneburit att man knappt har kunnat röra på sig.

Lately, I've been having dreams about love. Och jag är så fruktansvärt lycklig över att varenda gång jag drömmer om det så drömmer jag inte om Honom längre. Han finns inte i mitt undermedvetna längre och det gör mig glad. Sure, I still think about him sometimes. Men det är inte längre sårad-och-arg-känslor som kommer fram, utan mer en nostalgisk feeling som får mig att tänka att "det var trevligt när det varade, heh" typ. Som när jag och min mor handlade skor och 1234 av Plain White T's spelades (vilket var typ "vår låt") och det enda som hände var att jag tänkte lite på Honom och sedan njöt av låten istället (för det är en väldigt bra låt, faktiskt). Och jag lovar att jag typ kommer få världens återfall snart, bara för att jag har sagt det här till alla och varit så lycklig över det. Men vad gör man, det är inte direkt som att jag vill ha tillbaka Honom. Kanske det vi hade, men inte Honom. I'm over Him.

Idag har jag spenderat dagen med mamma, det har varit trevligt. Jag har riktigt snygga kläder att ha på mig på torsdag (50 dagar till studenten) och det gör mig glad. Det är glittertema och vi lyckades hitta en supersnygg klänning och leggings att gå med dem. Vet dock inte vad jag ska göra med håret eller hur jag ska sminka mig och så, men det löser sig, jag har ju faktiskt ganska mycket tid på mig att tänka på det, hehe. Jag borde försöka ta tag i skolarbetet typ nu egentligen, men jag orkar aldrig göra det. Jag har en engelskapresentation på onsdag, samhäll tills på söndag och holy crap, lördagen efter det så är det projektarbetesdags! Sen är det bara maj kvar och sedan är allt slut. Shit. Ser ärligt talat mer fram emot studentfesten än balen, för Mr Awesome (typ Anton, haha) kommer inte att gå och det är lite sådär. Sen är det slut och man får reda på ifall man kommer in på sin utbildning eller inte. Vad ska jag göra om jag inte kommer in?! Ah.

Hejdå.

Jag är verkligen en underbar människa när jag blir sjuk. Överallt letar jag efter någon som kan tycka synd om mig, hahaha. Fast det är ganska jobbigt. Jag märker själv att jag är sjukare nu för tiden än jag var när jag var mindre. Undrar varför. Kanske för det mer och mer bristande immunförsvaret? Kanske har all min tid inomhus framför en datorskärm äntligen gjort mig försvagad i mer än leder och i att, eh, typ uppehålla kroppsideal? Jag vet inte. Eller så beror det på det faktum att jag har sprungit omkring i typ inga kläder alls i vinter. Och har ätit mer chips än apelsiner, så att säga. Men man vet aldrig. Dessutom bryr jag mig inte särskilt mycket. Det är bara jobbigt att vara sjuk!

Jag har i alla fall spenderat lovet med lite allt möjligt. Har kört på körskolan två gånger - den första gjorde jag en väldigt lyckosam rivstart under (man måste visst släppa lite på kopplingen om man ska åka iväg) och under den andra så fick jag köra i trafiken (helt otroligt!). Dessutom har jag träffat min fina kompis Emma och det var underbart det med! Vi träffas allt för ofta, hon bor i Hjo och jag bor, eh, här. Visserligen går hon i skolan här, men det blir ändå aldrig att vi träffas. Livet kommer i vägen. Så det var kul. Dessutom har jag umgåtts med mina skolvänner, typ Wero, och så följde jag med Anton när han spelade in sitt radioprov! Robba på, säger jag bara. ;)

MEN SÅ DET BÄSTA. Jag fotade min fina systeryster och det var kuuul! Och bilderna blev bra. Här under har ni favoriten.


Snygga bilder åsido så tror jag nog att det faktum att jag låg på marken typ hela tiden antagligen var det som pushed me over the edge, så att säga. Jag var ju faktiskt lite sjuk innan med. Men nog om mig.

Glad Påsk!