the way and the sandals
För er som inte hade chansen att vara på Gudstjänsten idag (som jag och mina vänner anordnat som projektarbete) så kan jag ju posta min otroligt emo vittnesbörd. Nu är jag alldeles för trött för att kommentera det. Kanske gör jag det en annan dag.
Du går på en bred, asfalterad väg, bland en massa andra ansiktslösa främlingar. Tiden går och du går på vägen, följer strömmen. Då och då går du förbi en punkt på vägen som är kantad av höga, mörka träd. Varje gång du går förbi punkten hör du en svag röst som viskar ditt namn. Något drar i dig, vill att du ska gå mot punkten, men du gör det inte, inte på länge. Dock en dag så blir känslan för överväldigande och du vänder dina steg mot punkten, knuffar dig förbi folkmängden som fortsätter följa strömmen. Du anländer vid kanten av en enorm, mörk och djup skog. En skrämmande skog med många, mörka granar och förvridna skuggor och ingenting du egentligen vill komma nära. Men mellan träden urskiljer du en stig. En smal, krokig stig, med många hinder i vägen och den är knappt synlig, men den finns, du ser den klart och du hör suset i öronen som viskar ditt namn, ropar på dig. I mörkret ser du ett ljus. Och du undrar vad som händer om du börjar följa stigen igen
Men du gör det inte. Varje dag efter att du stått där vid kanten så återvänder du och står där ett tag. Det tar väldigt lång tid innan du tar ditt första trevande steg in i skogen. Några få steg senare ångrar du dig, det är för skrämmande, för jobbigt och du vänder dig om men finner ingenting där. Du måste fortsätta framåt, tiden far framåt och likt en våg kommer den aldrig tillbaka och vänder inte om. Så du bestämmer dig för att gå mot ljuset. Du har ju inte direkt någon annanstans att ta vägen.
Du vet inte när du blir medveten om mannen som går framför dig. Det är en främling, men det känns ändå som att du vet vem det är. Som att du mött mannen innan, i havet av ansiktslösa främlingar, men samtidigt är den tanken fel, för du har aldrig sett ansiktet innan och det vet du. Du har ingen aning om vem mannen är, men du känner på dig att han är hemma, han är den som leder dig till ljuset, till ditt mål. När du faller finns han där för att hjälpa dig upp, även om han aldrig riktigt rör vid dig. Bara att han finns där får dig att resa dig igen.
En dag blir du dock skrämd. Eller känner dig trotsig, trött, allt är jobbigt. Varför går du på den stigen egentligen? Varför är allting så nytt och främmande hela tiden, vart är rutinen, vart är tryggheten från den asfalterade vägen? Vart är du på väg, varför finns det ingen där som hör dig? Du får inget svar, inget svar du är nöjd med, så du vänder dig mot skogen och går bort från stigen, fast besluten på att hitta tillbaka till dig själv, till livet. Träden rispar sönder dig, det är så mörkt att du får huvudvärk av att spänna ögonen i jakten på ljus. Snart ser du glimtar som du tror att du inbillar dig. Glimtar av ljus och prassel som du själv inte har framkallat. Andetag. Det är något i mörkret som du inte riktigt vet vad det är. Något som skrämmer dig mer än något någonsin har skrämt dig. Inte på ett sätt som ger dig en adrenalinkick, utan ett sätt som gör dig utmattad. Något stöter till ditt ben och det sista du tänker innan du sluter ögonen är ordet hjälp.
Tystnad.
Du vågar inte öppna ögonen, trots att du känner på dig att mörkret är borta. Eller, du känner det inte bara på dig, utan du ser ljus dansa bakom ögonlocken, men du vågar inte öppna ögonen i hopp om att om du fortsätter att blunda så är du inte död. Något får dina öron att spetsas. Någon nynnar. Det sprakar intill dig och hettan som har värmt din kind får dig att tro att det kanske är en eld intill dig. Du kan inte låta bli. Du öppnar ögonen.
Och där sitter han. Mannen. Hans ansikte får dig att känna som att det inte finns några problem i världen. Han ser på dig och han ler med ögon fyllda av vishet och kärlek. Han är klädd i helt vanliga kläder, kläder som du själv hade kunnat ha på dig om du hade haft chansen. Det enda du lägger märke till är hans sandaler. Man ser på honom att han är väldigt förtjust i sina gammaldags sandaler.
”Det där var nära ögat, eller vad säger du?” ler han och hjälper dig att sätta dig upp – inte för att han behöver göra det, du känner dig fullt kapabel till att sitta upp själv – men för att han innerligt verkar vilja det. Du vet inte vad du ska säga, så du är tyst.
”Du förstår,” fortsätter mannen ”att det enda du behövde göra var att fråga, så hade jag svarat, om du hade bett så hade du fått. Jag finns här för att hjälpa dig och för att jag dog för dig så är du förevigt räddad för vad som finns där ute.” Han tittar mot skogen och du följer hans blick.
”Vad var det där?” frågar du efter en lång paus.
”Upproret mot ljuset.” säger han till sist innan han tillägger;
”Är du redo att fortsätta att gå?” Om du skakar på huvudet så stannar ni kvar där ett tag till. Om du nickar så hjälper han dig upp och ni fortsätter att gå på stigen, han en bit framför med lätta steg, medan du krånglar dig fram bäst du kan. Och så fortsätter det.
Hej. För er som inte minns det, så heter jag Milja och är en av skaparna av Lejonprojektet. Jag är 18 år, och när jag var 15 hittade jag Gud. Eller ja, egentligen kan man säga att jag har hittat Gud lite pö om pö under de senaste åren, men det var då jag verkligen fick mitt första svar för att det verkligen finns någon där ute och att denne någon älskar mig mer än något annat.
Nu kanske ni undrar vad sjutton jag pratar om och varför jag drog värsta novellen innan jag började säga något över huvud taget, men den lilla historien är en slags poetiserad förklaring av hur jag ser på Gud och Jesus. Om ni inte har förstått det än, så är den lilla krångliga stigen Guds väg. Ljuset är Gud, mannen är Jesus och mörkret, det är synden. Det låter kanske väldigt hemskt att man som kristen valt att gå en väg som för det första är så fruktansvärt krånglig och onödigt svår att det ibland känns hopplöst. Det låter kanske ännu hemskare att om man blir rädd, eller inte orkar mer så är chansen stor att man förgås. Men då ser man inte det fantastiska i det heller.
Att vara kristen, att tro på Gud, är för mig som att vandra en väg som stundtals känns omöjlig. Det innebär att vara ensam, att göra fel, att bli rädd och springa in i ett mörker om och om igen. Men det innebär även att man aldrig är riktigt ensam, att man alltid har någon där som drar ut en i verkligheten igen när man behöver det. Det innebär att man har en evig vän som förklarar allt som händer, även om förklaringarna är luddiga och kanske kommer flera år efteråt.
Fast det är klart att det är olika för alla. Jag vet dock att jag är en person som väldigt ofta och väldigt medvetet springer in i skogen. Ibland för att jag behöver bli räddad. Ibland i ren protest. Men alltid finns han där, Jesus, och han räddar mig och ler mot mig och viftar med tårna i sina gamla sandaler. Och ibland skakar han på huvudet och säger åt mig att sluta tönta mig och fortsätta gå. Men han finns där. Ända sedan jag var 15 år gammal. Och känner jag honom i alla fall litegrann, så kommer han inte släppa taget om mig i första laget.
Du går på en bred, asfalterad väg, bland en massa andra ansiktslösa främlingar. Tiden går och du går på vägen, följer strömmen. Då och då går du förbi en punkt på vägen som är kantad av höga, mörka träd. Varje gång du går förbi punkten hör du en svag röst som viskar ditt namn. Något drar i dig, vill att du ska gå mot punkten, men du gör det inte, inte på länge. Dock en dag så blir känslan för överväldigande och du vänder dina steg mot punkten, knuffar dig förbi folkmängden som fortsätter följa strömmen. Du anländer vid kanten av en enorm, mörk och djup skog. En skrämmande skog med många, mörka granar och förvridna skuggor och ingenting du egentligen vill komma nära. Men mellan träden urskiljer du en stig. En smal, krokig stig, med många hinder i vägen och den är knappt synlig, men den finns, du ser den klart och du hör suset i öronen som viskar ditt namn, ropar på dig. I mörkret ser du ett ljus. Och du undrar vad som händer om du börjar följa stigen igen
Men du gör det inte. Varje dag efter att du stått där vid kanten så återvänder du och står där ett tag. Det tar väldigt lång tid innan du tar ditt första trevande steg in i skogen. Några få steg senare ångrar du dig, det är för skrämmande, för jobbigt och du vänder dig om men finner ingenting där. Du måste fortsätta framåt, tiden far framåt och likt en våg kommer den aldrig tillbaka och vänder inte om. Så du bestämmer dig för att gå mot ljuset. Du har ju inte direkt någon annanstans att ta vägen.
Du vet inte när du blir medveten om mannen som går framför dig. Det är en främling, men det känns ändå som att du vet vem det är. Som att du mött mannen innan, i havet av ansiktslösa främlingar, men samtidigt är den tanken fel, för du har aldrig sett ansiktet innan och det vet du. Du har ingen aning om vem mannen är, men du känner på dig att han är hemma, han är den som leder dig till ljuset, till ditt mål. När du faller finns han där för att hjälpa dig upp, även om han aldrig riktigt rör vid dig. Bara att han finns där får dig att resa dig igen.
En dag blir du dock skrämd. Eller känner dig trotsig, trött, allt är jobbigt. Varför går du på den stigen egentligen? Varför är allting så nytt och främmande hela tiden, vart är rutinen, vart är tryggheten från den asfalterade vägen? Vart är du på väg, varför finns det ingen där som hör dig? Du får inget svar, inget svar du är nöjd med, så du vänder dig mot skogen och går bort från stigen, fast besluten på att hitta tillbaka till dig själv, till livet. Träden rispar sönder dig, det är så mörkt att du får huvudvärk av att spänna ögonen i jakten på ljus. Snart ser du glimtar som du tror att du inbillar dig. Glimtar av ljus och prassel som du själv inte har framkallat. Andetag. Det är något i mörkret som du inte riktigt vet vad det är. Något som skrämmer dig mer än något någonsin har skrämt dig. Inte på ett sätt som ger dig en adrenalinkick, utan ett sätt som gör dig utmattad. Något stöter till ditt ben och det sista du tänker innan du sluter ögonen är ordet hjälp.
Tystnad.
Du vågar inte öppna ögonen, trots att du känner på dig att mörkret är borta. Eller, du känner det inte bara på dig, utan du ser ljus dansa bakom ögonlocken, men du vågar inte öppna ögonen i hopp om att om du fortsätter att blunda så är du inte död. Något får dina öron att spetsas. Någon nynnar. Det sprakar intill dig och hettan som har värmt din kind får dig att tro att det kanske är en eld intill dig. Du kan inte låta bli. Du öppnar ögonen.
Och där sitter han. Mannen. Hans ansikte får dig att känna som att det inte finns några problem i världen. Han ser på dig och han ler med ögon fyllda av vishet och kärlek. Han är klädd i helt vanliga kläder, kläder som du själv hade kunnat ha på dig om du hade haft chansen. Det enda du lägger märke till är hans sandaler. Man ser på honom att han är väldigt förtjust i sina gammaldags sandaler.
”Det där var nära ögat, eller vad säger du?” ler han och hjälper dig att sätta dig upp – inte för att han behöver göra det, du känner dig fullt kapabel till att sitta upp själv – men för att han innerligt verkar vilja det. Du vet inte vad du ska säga, så du är tyst.
”Du förstår,” fortsätter mannen ”att det enda du behövde göra var att fråga, så hade jag svarat, om du hade bett så hade du fått. Jag finns här för att hjälpa dig och för att jag dog för dig så är du förevigt räddad för vad som finns där ute.” Han tittar mot skogen och du följer hans blick.
”Vad var det där?” frågar du efter en lång paus.
”Upproret mot ljuset.” säger han till sist innan han tillägger;
”Är du redo att fortsätta att gå?” Om du skakar på huvudet så stannar ni kvar där ett tag till. Om du nickar så hjälper han dig upp och ni fortsätter att gå på stigen, han en bit framför med lätta steg, medan du krånglar dig fram bäst du kan. Och så fortsätter det.
Hej. För er som inte minns det, så heter jag Milja och är en av skaparna av Lejonprojektet. Jag är 18 år, och när jag var 15 hittade jag Gud. Eller ja, egentligen kan man säga att jag har hittat Gud lite pö om pö under de senaste åren, men det var då jag verkligen fick mitt första svar för att det verkligen finns någon där ute och att denne någon älskar mig mer än något annat.
Nu kanske ni undrar vad sjutton jag pratar om och varför jag drog värsta novellen innan jag började säga något över huvud taget, men den lilla historien är en slags poetiserad förklaring av hur jag ser på Gud och Jesus. Om ni inte har förstått det än, så är den lilla krångliga stigen Guds väg. Ljuset är Gud, mannen är Jesus och mörkret, det är synden. Det låter kanske väldigt hemskt att man som kristen valt att gå en väg som för det första är så fruktansvärt krånglig och onödigt svår att det ibland känns hopplöst. Det låter kanske ännu hemskare att om man blir rädd, eller inte orkar mer så är chansen stor att man förgås. Men då ser man inte det fantastiska i det heller.
Att vara kristen, att tro på Gud, är för mig som att vandra en väg som stundtals känns omöjlig. Det innebär att vara ensam, att göra fel, att bli rädd och springa in i ett mörker om och om igen. Men det innebär även att man aldrig är riktigt ensam, att man alltid har någon där som drar ut en i verkligheten igen när man behöver det. Det innebär att man har en evig vän som förklarar allt som händer, även om förklaringarna är luddiga och kanske kommer flera år efteråt.
Fast det är klart att det är olika för alla. Jag vet dock att jag är en person som väldigt ofta och väldigt medvetet springer in i skogen. Ibland för att jag behöver bli räddad. Ibland i ren protest. Men alltid finns han där, Jesus, och han räddar mig och ler mot mig och viftar med tårna i sina gamla sandaler. Och ibland skakar han på huvudet och säger åt mig att sluta tönta mig och fortsätta gå. Men han finns där. Ända sedan jag var 15 år gammal. Och känner jag honom i alla fall litegrann, så kommer han inte släppa taget om mig i första laget.
Kommentarer
Trackback
