spring

Här om dagen var det dags. Dags att bege sig ner i den spindelinfesterade, mörka, renoveringsfyllda källaren för att hämta upp min själsfrände, Logan. Det var dags för den första cykelturen för i år. Länge innan jag steg ner i källaren så funderade jag över mycket. Det mest övertänkta var frågan hjälm eller inte hjälm. För, ja, hjälm = töntig. Hjälm = förstörd frisyr. Hjälm = krångligt. Det är bara massa dåliga saker med hjälmar som denna morgonen fick mig att tveka över ifall jag skulle ta på mig den där säkerhetskåpan för huvudet.

Så tänkte jag vidare och på väg ner för trappan så såg jag framför mig mina förra cykelturer. Jag såg framför mig den episka dagen då jag skulle cykla upp för en trottoarkant, när hjulet bestämde sig för att fortsätta framåt istället, samtidigt som kroppen var på väg upp. Jag såg framför mig hur jag föll, landade på knäet och händerna, hur jag låg med ansiktet några centimeter från marken. Jag mindes mina långsamma andetag och hur min ryggsäck som i slow motion sakta gled ner för min rygg för att fort glida den sista vägen ner på huvudet och ifarten drämma ner ansiktet i asfaltet. Jag mindes hur jag tänkte "min näsa.." och kände efter ifall den var hel. Jag minde hur jag reste mig upp, hur en någon random människa frågade mig ifall jag var okej och jag hörde mig själv svara "ja, jag är okej.. aj.. vänta lite..", medan jag såg mina händer komma upp till ansiktet för att dra loss läppen som fastnat i tänderna. Jag mindes smaken av blodet som började forsa och vilken panik jag fick av det. Jag mindes trippen till sjukhuset, nålen i läppen och det faktum att jag inte kunde gå ordentligt på jättelänge.

Allt det mindes jag på trippen ner till källaren. När jag stod utanför dörren till "vårat" källarrum, med nyckeln i handen så kom jag att tänka på saker min bror har sagt. "Vi har väldigt dålig balans i familjen, det har vi allihop." och "Ja, du slår ju alltid i huvudet. Allvarligt talat, varje gång du slog dig när du var liten så slog du dig i huvudet, det är inte konstigt att du är så dum."
Det sista sa han visserligen lite på skämt, men han var allvarlig i det att jag alltid slog i huvudet. Och när jag tänkte på det så kom jag att tänka på en väldigt smärtsam period som i princip innebar att jag slog i mitt huvud i bakhuvudet på min vän, vilket resulterade i en blåtira och en bula som aldrig riktigt försvunnit. Som jag har komplex för det, det är ingen annan som ser det, men jag gör det och dessutom kan man känna den om man vet vart den sitter. Det är en buckla i mitt skallben.

Så jag gick in i källarrummet, tittade på cykeln och kastade sedan en blick på hjälmen som låg i korgen i fram. Utan ytterligare en tanke satte jag på mig den, tog upp cykeln och åkte till skolan.

Better safe than sorry.

Särskilt när man är som mig och slår i huvudet hela tiden.



Kommentarer
Postat av: Mia (Pieni Musta Enkeli)

Du får nog ta o ta tag i ditt balanssinne så du inte kommer med fläskläpp när du ska plåtas i dina vackra klänningar.. jag ramlade också jämt när jag var liten.. det är typ det folk kommer ihåg av mig från skolan.. att jag klantade till mig och var klumpig.. Det går nog i släkten.. love you<3 Hugs!

2010-05-03 @ 16:59:05
URL: http://pienimustaenkeli.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0