rawrsaidthelion

It’s easy to lose yourself. Om man inte vet vart man ska titta så är det i princip omöjligt att hitta den del av en själv som man trivs så mycket i. Jag vet inte. Det känns som att hela jag har fallit ihop och nu har jag byggt upp mig själv igen. Mer ärrad och skadad än någonsin, med mörker som omsluter mig, men jag är här och jag står stark. Jag står på mina två fötter och ser framåt, lever i nuet och längtar efter något mer. Och ju mer jag står på egna ben efter att ha blottat min själ för någon som bara slängde bort det, ju starkare blir muren runtomkring mig, väggen som separerar mig från resten av världen.

Och jag hatar det. Gud, jag vet inte ens vad jag ska skriva mer. Jag vet bara att jag stänger in mig själv igen och jag gillar inte när jag gör det, jag trivs med att vara öppen och jag trivs med att vara mig själv. Men varför gör det då så ont? Varför är det då så jobbigt att vara mig när den enda jag någonsin velat ha, den enda jag någonsin skulle kunna lita på älskar mig mer än något inte gör det längre? För att jag är mig. Och för att han inte förstod mig, eller fick mig att inbilla att jag har mer problem än jag har. För jag har inga problem egentligen. Det är bara min personlighet, mitt sätt, att störa mig på saker, att göra saker större än de är. Jag pratar om mörker och murar och ärr och ensamhet, men verkligheten skiljer sig från det jag berättar. Jag har bara tendens att måla upp saker för att förstå dem. Och han fattar inte det, fattade det inte och sköt undan mig för att han trodde att han inte kunde rädda mig. Men han räddade mig varje dag, bara genom att älska mig. Men whatever. I don’t want him back.

Folk hatar mig för att jag gör som jag gör. Och jag är medveten om att folk som ska föreställa mina vänner snackar skit om mig, precis som de gör om varandra när de är ensamma med mig. Och nej, nu menar jag inte Er, jag har ingen aning om ifall ni snackar skit om mig och om ni gör det så kunde jag inte bry mig mindre. För jag har inte varit något annat än mig själv med er och gillar ni det inte så fuck you. Men andra. Andra personer som så ofta har snackat skit om varandra med mig snackar säkert skit om mig nu när jag inte är med dem. Folk hatar mig för mitt beteende och för hur jag fungerar, för vem jag är. Men det skiter jag också i. Om folk tar mig tillräckligt mycket på allvar för att störa sig på mig så får de skylla sig själva.

Men ja, det är lätt att förlora sig själv. Eller kanske inbillar man sig bara att man har förlorat sig själv för att slippa inse faktum att det är den här personen man är. Kanske säger man att ingen vet vem man är för att man i själva verket vägrar släppa in personer, vägrar erkänna att man är dålig ibland, att man är en hemsk människa som tänker och gör hemska saker? Kanske säger man ”Du har ingen aning om vem jag är.” för att man försöker gömma att de gör de visst, de känner än mer än vad man själv gör. De ser hur man reagerar, hör hur man säger och läser mellan raderna. Kanske säger man bara att man är ett mysterium för att man hoppas att det finns en sida som är någorlunda älskvärd där inne i mörkret och det äckliga som är en själv? Kanske söker man kärlek hos fel personer för att för en gångs skull slippa känna sig som den urvridna, stinkande trasan man är? Kanske letar man bekräftelse för att slippa känna sig som den personen man är.

Jag dricker för att slippa tänka. Jag drar i mig alkohol för att jag inte vill känna mer, jag vill vara den underbara människan som jag känner mig som när jag är full. Jag vill vara den personen som inte riktigt tänker, vars huvud är fyllt av den behagliga dimman förknippad med alkohol. I think therefor I am. I think therefor I drink. Jag försöker bara fungera normalt. But I am a strong girl with a bright future. Och jag är stark nog att erkänna att jag inte är stark hela tiden. And fuck you for holding this against me.